Hierarki bland organismerna
För att hålla ordning inom varje rike finns det en hierarki där varje nivå har ett vetenskapligt namn. På högre nivå än släkte har namnen ibland en speciell ändelse. Vitsippans hierarki ser ut så här:
 |
|
Husflugans hierarki och namngivning ser lite annorlunda ut eftersom den är ett djur:
 |
|
En art kan sedan delas upp i mindre grupper. Då lägger man till en förkortning och gruppens namn efter artnamnet:
| Grupp | Förkortning |
| Underart (= subspecies) | subsp. |
| Varietet | var. |
| Form | f. |
I fjällen finns till exempel en underart av ängssyra som heter Rumex acetosa subsp. lapponicus. I de vetenskapliga djurnamnen brukar man inte skriva ut förkortningen. Den smalnäbbade underarten av nötkråka skrivs helt enkelt: Nucifraga caryocatactes macrorhynchus.
Hur man beskriver en ny art
Foto: Hans Odöö.
Hela tiden upptäcks nya arter. De måste beskrivas och ges vetenskapliga namn. Namnen används sedan i många olika sammanhang av människor som arbetar med växter och djur. Därför är det viktigt att veta exakt vilken art i naturen som varje speciellt namn syftar på.
Den nya artens namn och beskrivning måste publiceras i en godkänd vetenskaplig tidskrift. För att visa exakt vilken växt eller vilket djur det är fråga om hänvisar man till ett utvalt insamlat exemplar av arten, ett typexemplar. Även om man alltid försöker beskriva en arts utseende med ord så är det viktigt att andra kan se själva växten eller djuret i verkligheten. Typexemplaret ska sparas i en vetenskaplig samling till exempel på ett museum.
Förr i tiden fanns inte någon regel om att välja ut typexemplar. Linné beskrev tusentals arter utan att tala om vilken särskild individ han hade tittat på. För att säkert veta vad han menade får man göra ett detektivarbete och försöka lista ut vad han hade studerat. Oftast finner man svaret i de samlingar av växter och djur som var Linnés egna eller som han arbetat med. De flesta sådana samlingar finns idag i London, men också i Naturhistoriska riksmuséets herbarium och Evolutionsmuséet vid Uppsala universitet.
Varje art har två namn
Alla kända levande organismer har vetenskapliga namn. Vitsippa heterAnemone nemorosa och älg heter Alces alces. Namnen kanske kan kännas svårare att lära sig än de svenska, men det är ingenting mot hur det var på Linnés tid. Då kunde namnen vara mycket långa och bestå av en hel ramsa latinska ord som beskrev växten eller djuret. Vitsippa hette då Anemone seminibus acutis foliolis incisis caule unifloro. Det betyder: anemon med spetsiga frön, inskurna småblad och enblommig stjälk.
Linné var inte nöjd med de långa namnen. I sin reseberättelse från Skåne skriver han om en fisk, skärkniven, att ”den fått ett namn som är längre än själva fisken”. Skärknivens vetenskapliga namn bestod av 63 ord!
Linné, som hade förmågan att förenkla och rationalisera, funderade ut en mycket bättre form för namngivning. Första gången han konsekvent genomförde sin nya namnreform var i boken Species Plantarum som kom ut år 1753. Den innehöll alla kända växtarter i världen, indelade i klasser enligt sexualsystemet. Linné införde där något som kallas för tvånamnsprincipen, eller den binära nomenklaturen. Den innebär att varje art får ett släktnamn och ett artnamn (artepitet). Hos till exempel vitsippa är Anemone ett släktnamn som är gemensamt för alla närbesläktade sippor. Vitsippans artnamn är nemorosa. Den närbesläktade gulsippan heter Anemone ranunculoides.
Genom Linnés tvånamnsprincip infördes korta och bra arbetsnamn för växterna. De nya namnen var mycket användbara och blev snabbt populära, inte minst bland studenterna som skulle lära sig dessa utantill. Linné införde senare samma system för djurnamnen, 1758 i den tionde upplagan av Systema Naturae. Tvånamnsprincipen var en genial rationalisering som håller än idag. Systemet med släktnamn och artepitet används över hela världen och är ett av Linnés viktigaste bidrag.