Kinabark – den första malariamedicinen

Redan på 1600-talet fanns i Europa en mycket dyrbar febermedicin från ett träd i Peru som kallades quina-quina. Namnet betyder ”barkernas bark” på ett sydamerikanskt indianspråk. Kinabark skördas från några olika arter av släktet Cinchona som tillhör samma växtfamilj som vår gulmåra, familjen Rubiaceae. Dessa träd växer vilt i Andernas skogar i Sydamerika.

Medicinen smakar beskt och innehåller bland annat kinin som är giftigt för malariaparasiten. När Linné skrev sin avhandling om frossan ansåg han att beska ämnen som kinabark inte var effektiva mot sjukdomen. Senare ändrade han sig när det visade sig att kinabark var ett av de bästa medlen mot frossa.

Barken blev snabbt ett välkänt medel mot malariafeber och andra sjukdomar. Stora mängder kinabark samlades från vilda träd i Sydamerikas skogar och skeppades till Europa. Under 1800-talet anlades stora kinaträdsplanteringar i Asien. Den mesta barken kom från holländska odlingar på Java. Det sägs att europeerna aldrig hade lyckats kolonisera Afrika utan tillgång till kinabark.

Under andra världskriget ockuperades Java av Japan och exporten av kinabark till Europa ströps. Återigen fick europeerna vända sig till Sydamerikas skogar för att få tag på den viktiga medicinen. Kinabark används inte längre som malariamedicin utan har ersatts av flera olika syntetiskt framställda läkemedel. Däremot används kinin fortfarande, inte bara som läkemedel, utan även som smakämne i bittra läskedrycker till exempel ”tonic water”.