Linné och växterna

"Nio män i samma brudkammare med en kvinna."

Så skrev Linné lite vågat om de blommor som hade nio ståndare och en pistill. De fördes till samma klass i den nya indelning av växtriket som han kallade sexualsystemet. Redan som student fick Linné leda visningar i Uppsala universitets botaniska trädgård. I uppdraget ingick att presentera hur växterna kunde delas in enligt olika system. Linné var inte nöjd med de system som fanns. De grundade sig till exempel på om växten var ett träd eller en ört och hur kronbladen såg ut.

Efter att ha läst en bok om blommornas sexualliv kom han fram till att ståndare och pistiller måste vara den viktigaste indelningsgrunden för växterna.

På egen hand arbetade han fram ett nytt system där växterna delades in i 24 klasser beroende på hur många ståndare blommorna hade. Den 24:e klassen innehöll de blomlösa växterna, kryptogamerna. Sexualsystemet presenterades första gången i Linnés berömda bokverk Systema Naturae som kom ut år 1735. Linnés mål var att placera in jordens alla kända växtarter i sitt sexualsystem.

Europas botanister ville till en början inte acceptera Linnés system eftersom det var så totalt annorlunda än dem man använt tidigare. Många var också chockerade över hans jämförelser med människans sexualliv. Snart insåg man dock hur praktiskt sexualsystemet var och det blev en stor succé. Man kunde nu lätt ta reda på vilken klass en art tillhörde bara genom att räkna ståndarna.

Trots att sexualsystemet fick så stor genomslagskraft när det kom blev det så småningom omodernt, eftersom det var ett artificiellt system. Alltsedan evolutionsteorins uppkomst strävar forskarna istället efter att finna ett naturligt system som återspeglar arternas släktskap och utveckling.

Att systematisera sin omgivning fyller ett naturligt behov hos människan. När informationsmängden omkring oss blir för stor försöker vi ordna upp den och dela in den i grupper. Långt före Linné har vetenskapsmän ställt upp olika system över de levande organismerna.

Ungefär 300 år före vår tideräknings början gjorde den grekiske botanisten Theophrastus ett system över växterna. Han delade in dem i fyra grupper; träd, buskar, halvbuskar och örter. Dessa grupper delades sedan in i undergrupper beroende på formen på deras blad, växtplatsen och livslängden. Theophrastus system omfattade 480 namngivna växter.

Kring år 77 införde den grekiske läkaren Dioscorides nyttan för människan som indelningsgrund för växterna. Hans grupper omfattade exempelvis aromatiska växter, köksväxter och medicinalväxter. Dioscorides system kom att användas i örtaböcker ända in på 1500-talet.

Under 1500-talet började antalet kända arter bli för stort och svårt att hantera med de gamla systemen. Vetenskapsmännen började också intressera sig för växterna för deras egen skull, inte bara för deras värde som nyttoväxter. Flera nya system presenterades men inget fungerade riktigt bra. Gemensamt för dem alla var att de utgick ifrån växternas utseende.

När Linné presenterade sitt sexualsystem 1735 var det en välkommen förändring. Linné brukar kallas för den moderna systematikens fader.

Ståndare och pistiller är de hanliga respektive honliga organen hos blommande växter. De är nödvändiga för växternas sexuella förökning. Linné liknade dem vid män och kvinnor på bröllopsnatten. Blommans gröna foderblad kallade han för brudsängen och de färggranna kronbladen för sängtäcket.

I en ring innanför kronbladen sitter de hanliga organen, ståndarna. De kan vara olika många i olika blommor och består av en sträng och en knapp. Knappen innehåller pollenkorn och öppnar sig när ståndarna är mogna. Pollenkornen kan spridas från en blomma till en annan till exempel med hjälp av vinden eller insekter.

Mitt i blomman finns det honliga organet. Det kan bestå av en eller flera pistiller. Längst upp på pistillen sitter det klibbiga märket där pollenkornen ska fastna. Under märket finns ofta ett smalt skaft som kallas stift. Längst ner på pistillen sitter en förtjockning som är fruktämnet med fröämnen inuti. Efter befruktningen växer fruktämnet till och bildar den färdiga frukten med frön.

Linné var mycket noga med att framhålla hur viktigt det var att studera blommornas sexualliv. Idag har det blivit ett eget forskningsämne som kallas reproduktionsbiologi.

Läs mer om växternas sexliv

"Blomman är växternas glädje!" utropade Linné. I blomman firades bröllop mellan ståndare och pistiller. Men det fanns också växter som höll sitt bröllop hemligt för omvärlden.

Blomväxter och barrträd utgjorde de 23 första klasserna i sexualsystemet. Den 24:e och sista klassen kallade Linné för Cryptogamia, som betyder "hemligt bröllop". Där klumpade han ihop de växter som saknar blommor och frön, bland annat ormbunkar, mossor, alger, svampar och lavar.

Dessa grupper kallas ibland fortfarande för kryptogamer, men namnet är det enda som påminner om Linnés 24:e klass. Nya forskningsrön har inneburit avsevärda förändringar i den biologiska systematiken. Svampar och lavar räknas numera till ett eget rike som heter Fungi. Algerna har visat sig bestå av flera mycket olika grupper som hör till ytterligare ett nytt rike, Protista. Ormbunkar och mossor är kvar i växtriket, Plantae, tillsammans med blomväxter och barrträd.

Om man jämför Linnés sexualsystem med ett modernt växtsystem finns det stora skillnader. Den grupp organismer som sexualsystemet omfattade delas idag in i 25 grupper, divisioner. Av dessa delas blomväxter och barrträd in i 5 divisioner, medan kryptogamerna fördelas på 20 sinsemellan mycket olika divisioner. Det fanns alltså mycket större variation inom Linnés 24:e klass än han någonsin kunde ana.