Fladdermöss ej fåglar

Fladdermössen var länge svåra att klassificera. Ursprungligen såg man helt enkelt på dem som konstiga fåglar. De hade vingar och flög, men skilde sig klart från de andra fåglarna genom att de födde levande ungar som däggade. På 1600-talet placerade John Ray fladdermössen bland de ”fyrfota djuren”. Linné följde hans exempel, och påpekade att just ungarnas däggande gjorde att fladdermössen hörde hemma i den grupp han kallade däggdjur.

Fladdermössen är de enda däggdjur som kan flyga. De flyger oftast på natten, och har i allmänhet rätt dålig syn men synnerligen välutvecklad hörsel.

För att orientera sig utstöter de skrik som fungerar som ekolod. Ljudsignalerna återkastas av föremål i fladdermusens väg, och den kan då uppfatta var dessa befinner sig. Ljuden är högfrekventa och ohörbara för ett människoöra, men kan numera avlyssnas med hjälp av särskilda apparater (detektorer). Med hjälp av en detektor kan man också höra skillnad på de olika arternas läten.

I Sverige har man påträffat 16 arter, men många av dem är numera ovanliga. De svenska fladdermössen äter insekter. Sentida förändringar i skogsbruket gör att insekterna inte trivs, och det har fått flera fladdermusarter att minska i antal. En av de vanligaste arterna i södra Sverige är långörad fladdermus som finns allmänt i kyrktorn och andra byggnader. Den beskrevs redan av Linné.

I tropikerna finns fladdermöss som har andra födovanor. En stor grupp arter är fruktätare som flyger bland trädkronorna. De sprider på detta sätt trädens frön och kan dessutom vara viktiga pollinatörer, eftersom de också tycker om nektar. Många träd har blommor eller frukter som är speciellt anpassade till fladdermöss. Blommorna kan till exempel ha långa skaft så att de hänger fria från lövverket samt ljusa färger. I Sydamerika finns det fladdermusarter som helt eller delvis lever av blod. De kallas vampyrer och har fått namn efter de myter som vi känner igen hos greve Dracula i Transsylvanien.