Kunglig informator

Klingenstierna fick redan efter två år tjänstledigt från sin tjänst som professor i fysik. Han fick uppdrag att utföra experiment för att utveckla artilleriet. En anledning till denna förändring i hans verksamhet var säkerligen att han drabbats av stor olycka i hemmet och led av dålig hälsa. Hans ena son Zacharias drunknade i Fyrisån i juni 1752 och tre dagar senare dog hans hustru Ulrika. Det berättas att han medtagen och bedrövad besökte sin svärfar, men där insjuknade och sedan dess hade ont vid minsta rörelse och hade ”svår andtäppa”. Då han 1756 kallades till tjänst vid hovet ställde han trots detta upp. Plikten kallade!

Det var ett försök till statskupp i Sverige 1756. Man siktade på att införa enväldet med kungen som härskare. Kuppen misslyckades. Hattpartiet fick makten i landet. De kungliga rådgivarna byttes ut mot kungaparet Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas vilja. Prins Gustafs informator Olof von Dalin ersattes med Samuel Klingenstierna, en man ”med hwilka Riket kan likasom skryta i anseende til andra Länder” som en motivering var för hans utnämning. Från början möttes han med ovilja då han tvingats på det kungliga hovet och prinsen.

Det var inte främst meningen att Klingenstierna skulle undervisa i matematik eller fysik. Enligt instruktionen skulle han i första hand undervisa i historia, moral, natur- och folkrätt, ämnen som han själv hade mött under sina tidiga studier i juridik. Pufendorfs teorier, i vilka ordet ”quantitates” hade lett Klingenstierna till matematiken, försökte han nu själv få kronprinsen att förstå och intressera sig för. Denne var dock mest intresserad av skådespel och teater.

Med tiden blev prins Gustaf mera tillgiven sin informator. Speciellt drottning Lovisa Ulrika visade honom sin stora tacksamhet genom den ståtliga gravsten hon senare lät resa för kronprinsens informatorer Klingenstierna och Dalin.

Ytterligare tecken på den stora aktning Klingenstierna hade i slutet av sitt liv är att han fick Nordstjärneorden 1761 och blev utnämnd till Statssekreterare 1762.