Leonhard Euler – en blind som ledde matematiken
Euler är årsbarn med Carl von Linné. Han föddes i Basel 1707 och dog i St Petersburg 1783. Hans lärare var Johann Bernoulli. Han påbörjade en tjänst vid den nyöppnade vetenskapsakademien i St Petersburg 1727. Åren 1741–1766 verkade han vid Berlins Vetenskapsakademi och återvände därefter till St Petersburg där han är begravd. Trots att han i slutet av 1730-talet blev blind på ett öga och 1766 blev totalt blind är han 1700-talets absolut mest framstående matematiker och producerade en enorm mängd matematiska skrifter, i slutet av sitt liv med bl.a. den finske matematikern Anders Lexell (1740–1784) som sekreterare.
Euler skapade ordning på differential- och integralkalkylen, utvecklade talteorin, införde symboler som f(x), e, π, och i. Han utvecklade teorin för lösning av differentialekvationeroch bidrog därmed till lösningar av många tillämpade problem inom fysiken.
Fler matematiker som hade stort inflytande över 1700-talets matematik:
Talteorin
Pythagoras, Diofantos och Fermat är föregångare till Euler när det gäller talteori. Många av deras gemensamma problem handlade om primtal. En sats av Fermat som Euler bevisade är: Ett primtal på formen 4n + 1 (n är ett positivt heltal) kan alltid uttryckas som en summa av två kvadrater, men bara på ett enda sätt.
Exempelvis gäller för primtalet 29 och talet n = 7 att 4·7 + 1 = 29 = 22 + 52.
Differentialekvation
En differentialekvation är en ekvation som innehåller derivator av en eller flera funktioner. Ekvationen är löst då funktionen eller funktionerna är funna. Under Eulers tid fanns inte derivator. Då uttrycktes ekvationerna med differentialer.