Sagt om Linné

I en av sina fem självbiografier räknar Linné upp sina egna bedrifter. ”Ingen har warit större Botanicus äller Zoologus, Ingen skrifwit flere wärk, nättare, ordenteligare, af egen experience, Ingen så totalt reformerat en hehl science och giort en ny epoche, Ingen blefwit mer namnkunnig öfwer hela werlden...”, plus ytterligare 14 bedrifter...

Hyllad av Rousseau, Goethe och drottning Lovisa Ulrika

Men Linné var inte den ende som talade väl om Linné. Filosofen Jean-Jacques Rousseau, som sällan sa något vackert om andra, lät hälsa till Linné; ”säg, att jag icke känner någon större människa på jorden”.

Den tyske författaren Goethe skrev; ”Med undantag för Shakespeare och Spinoza, känner jag ingen bland de inte längre levande som så starkt har influerat mig”!

Drottning Lovisa Ulrika lär ha yttrat; ”en mycket skarpsinnig man, även om han inte ser ut att vara det”.

Men alla hyllade inte Linné, blomstermålaren Georg Dionys Ehret konstaterade;
”När han var nybörjare tillskansade sig (Linné) för egen räkning allt han hörde talas om, för att göra sig själv berömd.”

Lärjungen Fabricius uppskattade Linnés besök

Den danske lärjungen Johan Ch. Fabricius har skrivit om Linné: ”Om vintern hade vi vår bostad alldeles mitt emot honom, och dit kom han nästan alla dagar i sin korta, röda nattrock, med grön pälsmössa och med pipan i handen. Han kom på en halvtimma, och stannade kvar en hel, mången gång två. Hans samtal var därunder ytterst muntert och angenämt. Antingen rörde det sig om anekdoter om lärda i hans vetenskap, vilka han lärt känna inom eller utom sitt fädernesland, eller upplyste det vårt tvivel och vårt kunskapande i övrigt. Han skrattade därvid av hjärtans lust och ansiktet lyste av en glädje och en munterhet, som tydligt visade, hur upplagd för sällskaplighet och förtrolighet hans själ var.

Fabricius säger vidare:

Hans sinne var märkvärdigt ädelt, fast jag väl vet att han anklagades för att hava många fel. Hans intellekt var skarpt och genomträngande: man kunde se det i hans ögon. Men hans största egenskap var förmågan till ordnat resonemang och logiskt tänkande; vad helst han sade eller gjorde var ordnat och systematiskt. I ungdomen hade han ett förunderligt minne, men alltför snart började det svika. Hans lidelser voro starka och häftiga. Han kunde tvärt tappa humöret eller bliva mycket retad, ehuru sådana känslor gingo över nästan lika fort som de kommit. Man kunde förlita sig på beständigheten i hans vänskap; den var nästan ständigt grundad på intresse för vetenskap, och hela världen vet, huru mycket han gjorde för sina lärjungar och huru hängivet, huru glödande, de återgäldade hans vänskap och blevo hans förkämpar.

Till sist säger Fabricius om sin tid med Linné: 
”Jag kommer aldrig förglömma dessa dagar, dessa timmar, och jag känner mig lycklig, när helst jag tänker på dem.”