Växter som påverkar mage, njurar och lever

Vattenklöver, Menyanthes trifoliata, är en allmän våtmarksväxt i Sverige. Den har använts flitigt som medicinalväxt under många hundra år främst på grund av sin bittra smak. Ännu i våra dagar har vattenklöver inom folkmedicinen använts för behandling av bl a njurinflammation. I Linnés bok Materia medica (1749) rekommenderar han den mot njurinflammation och reumatism, samt som magmedel. Linnés lärjunge och efterträdare som medicinprofessor i Uppsala Carl Peter Thunberg har skrivit en avhandling utgiven 1797 om användningen av vattenklöver.

Många bittert smakande växter, s k bittermedel, har använts för att bl a öka sekretionen i magen och därmed aptiten vilket påverkar allmäntillståndet. Vetenskapliga studier har visat att vattenklöver innehåller flera olika bittert smakande substanser som påverkar mag-tarmsystemet. Loganin är den bittert smakande substans som förekommer i högst halt i växten. Utöver vattenklöver har man även använt malört, rölleka och gullgentiana. Man har tidigare kvalitetsbestämt växter genom att bestämma bittervärdet.

Lär dig mer om bittervärde

Vid Institutionen för farmaceutisk biovetenskap vid Uppsala universitet har man både bedrivit farmakologiska och kemiska studier på vattenklöver. En dekokt av växten har visat sig dämpa inflammation och ha skyddande effekt vid njurskada. Även här var bitterämnena åtminstone delvis ansvariga för de medicinska effekterna. Det fordras dock fler vetenskapliga studier innan man kan rekommendera den till patienter. Njurinflammation är en alltför allvarlig sjukdom för egenvård varför dekokten inte skulle kunna registreras som naturläkemedel.

Lär dig mer om naturläkemedel

Kamomil Matricaria chamomilla är en av våra äldsta och mest kända läkeörter. Den har varit i medicinskt bruk sen antiken och har funnits med i Stockholmsfarmakopén [1686] respektive de svenska farmakopéerna från den första till den åttonde upplagan [1775–1901]. Numera finns kamomillblommor med i den europeiska farmakopén. Även folkmedicinskt har den använts i hundratals år.

Under årens lopp har man identifierat många olika substanser från kamomill men man anser att eteroljan och flavonoiderna är ansvariga för effekterna.

Lär dig mer om flavonoider, eterolja och andra kemiska klasser i naturläkemedel

Flavonoiderna utgör den vattenlösliga, icke flyktiga delen av kamomillens aktiva ämnen medan eteroljan i huvudsak består av ämnen som är svårlösliga i vatten men lättlösliga i alkohol och andra organiska lösningsmedel. Eteroljorna har även förmåga att följa med vattenångan från en varm vattenlösning, vilket gör att effekten blir bättre med ett alkoholutdrag än med ett te. Kamomill och dess innehållsämnen har varit föremål för många olika vetenskapliga studier och de medicinska effekterna anses vara ett resultat mellan olika komponenter som har samma eller delvis olika effekter.

Lär dig mer om hur farmakologer separerar aktiva ämnen ut växter

Kamomill är aktiv mot bl a experimentella inflammationer och är dessutom sårläkande. Den har milt lugnande effekt på möss och rensubstansen apigenin har en ångestdämpande och lätt sövande effekt, vilket även ger muskelavslappnande påverkan. De lugnande effekterna anses bero på att en flavonoid binder till vissa receptorer i hjärnan, vilket kan förklara kamomillens rogivande effekt. Eteroljan har visat antiinflammatorisk, febernedsättande och kramplösande effekt, vilket har betydelse vid åkommor i mag-tarmkanalen.

Den antiinflammatoriska effekten förklaras av att kamomillextrakt hämmar frisättningen av inflammationsframkallande ämnen. Dessa effekter orsakas av eterolja och flavonoider. Kamomillte bereds av de torkade blomkorgarna och används som bl a magstärkande, väderfördrivande, nervstärkande och krampmildrande medel. Huvudanvändningen är invärtes vid besvär i såväl mage och tarm som vid menstruationsbesvär men den kan även användas utvärtes vid inflammation och irritation på hud och slemhinnor.

---

Lästips:
Lind, P. O. och Bruhn, J. G. 1990. Biologiska effekter av kamomill. s. 107-118 ur Naturliga läkemedel. (red. J G Bruhn), Apotekarsocietetens förlag, Stockholm.

Mariatisteln, Silybium marianum, hör hemma i Medelhavsområdet och Orienten och användes tidigt av läkarna. Dioskorides i antikens Grekland rekommenderade växten mot flera olika åkommor. Frukterna har bl a använts mot håll, samt vid mjält- och leverbesvär. Forskning har visat att de medicinskt intressanta innehållsämnena i mariatistelns frukter är en typ av substanser som kallas flavonolignaner.

Ursprungligen trodde man att det var en substans, silymarin. Men modern forskning visade att silymarin egentligen bestod av flera olika nära besläktade substanser. Man har dessutom isolerat fler leverskyddande flavonolignaner ur mariatistel. Frukterna innehåller 1,5-3% silymarin.

Enligt auktoriter inom medicinalväxtforskning är flavonolignanerna från mariatisteln de medicinskt mest undersökta leverskyddande naturprodukterna. Sedan 1969 har mer än 100 vetenskapliga uppsatser skrivits rörande farmakologi och klinisk användning. Exempelvis visade en tvåårig klinisk studie att behandling med silymarin minskade dödligheten hos patienter med svåra leverskador. Hälften av patienterna fick behandling med silymarin tre gånger dagligen och andra halvan fick placebo – sockerpiller. Efter två år var andelen överlevande i placebogruppen 53% och i silymaringruppen 76%.

Silymarin används även vid behandling av förgiftning med vit eller lömsk flugsvamp. Silymarin har även tillskrivits effekt på magsår vilken har bekräftats i försök med framkallade sår i magslemhinnan.

Amerikanskt fotblad, Podophyllum peltatum, är en låg ört som växer i skogar i östra USA och Kanada. Växten har en upp till metern lång jordstam. Inom medicinen användes tidigare ett extrakt av roten. Det framställs genom att roten extraheras med alkohol. Sedan koncentreras extraktet och man tillsätter utspädd saltsyra. Då bildas en fällning som tvättas, torkas och sedan mals till ett pulver. Pulvret som inom apoteksvärlden kallas podofyllin innehåller 20% podofyllotoxin, 10% beta-peltatin, och 5% alfa-peltatin.

Tidigare användes podofyllin som ett laxermedel. Den laxerande effekten beror främst på innehållet av peltatiner. Podofyllin användes även mot veneriska vårtor men i den moderna medicinen används istället renframställd podofyllotoxin. Både peltatinerna och podofyllotoxin har hämmande effekt på tumörer och har därför studerats ingående. Man har framställt olika derivat av podofyllotoxin, t.ex. teniposid som används mot bl a cancer i urinblåsan och etoposid för behandling av andra typer av cancer.

En annan art indiskt fotblad Podophyllum hexandrum (synonym: P. emodii) växer främst i Himalayas bergstrakter. Podofyllin framställt från denna art innehåller upp till 40% podofyllotoxin och inga peltatiner. Det är därför mindre laxerande än podofyllin från P. peltatum. Indiskt fotbled används idag för renframställning av podofyllotoxin för läkemedelstillverkning. Modern forskning har visat att podofyllotoxin inte bara har effekt mot cancer utan är även användbar mot genitala vårtor och vissa andra virussjukdomar. Man har i kliniska test visat att podofyllotoxin eller strukturellt likartade föreningar har positiv effekt på andra sjukdomar, som psoriasis, ledgångsreumatism, Alzheimers och malaria. Flera nya läkemedel håller därför på att utvecklas av ett svenskt läkemedelsföretag.

---

Lästips:
Bohlin, L. och Rosén, B. 1996. Podophyllotoxin derivatives: drug discovery and development. Drug Discovery Today 1:343-351.