Uppiggande och lugnande drycker

Någon gång runt 1674 lär kaffe för första gången ha kommit till Sverige. Visserligen handlade det om en tämligen liten mängd men det var bara början. Idag gör vi i Sverige av med i genomsnitt 11 kg kaffe per person och år, vilket bara överträffas av Finlands12,8 kg.

Under början av 1980-talet låg världsproduktionen av kaffe på ca 5,2 miljoner ton och Brasilien producerade en fjärdedel. Det finns sjuttiotalet olika arter av kaffe men den viktigaste bönan får man från busken Coffea arabica, som har 70% av marknaden.

Kafferasten – en intellektuell aktivitet

Under 1600- och 1700-talen förekom s k kaffehus i storstäderna, främst i London. Det blev samlingspunkten för män med intellektuella intressen. Vid den här tiden var kafferep en manlig sysselsättning. Kaffehusen var viktiga för nyhetsspridning. Här diskuterades politik, litteratur och vetenskap över en kopp kaffe. Många radikala tänkare, stora filosofer och kända författare fick sina genombrott inom dessa institutioner. Det är inte bara kaffet som har lett till politiska förändringar. År 1773 stormade 50 indianer tre engelska fartyg som låg i Bostons hamn och vräkte telasterna överbord. Egentligen var det utklädda bostonbor som protesterade mot importavgifter på te som England påtvingade kolonierna i Amerika. Detta var inledningen till det nordamerikanska frihetskriget.

Hemma är Linné turk!

Linné konstaterade att när man är vid hovet så beter man sig som fransmännen ”men när wi äre hemma, lefwa wi som Turkar: en lång och wid nattråck, lösa tofflor, stor och hwit myssa, röke wår tobak och dricka wårt coffe, aldeles som turkar; så at Turkarne lärdt oss kläda oss hemma och dricka coffe”.

I allmänhet ansåg Linné att kaffe är nyttigt och stärkande om man dricker det med måtta och inte för nära sänggåendet men han funderade även kring en fransk läkares uttalande från 1715 om att kaffe ska förkorta livslängden. Nu kan det vara på sin plats att nämna att det finns en historia om att Gustav III genomförde en undersökning på två dödsdömda enäggstvillingar. Han lät den ena dricka tre kannor kaffe varje dag och den andra te för att se om dryckerna påverkade livslängden. Man kallar skämtsamt detta för den första kliniska prövningen. Enligt historien skulle tyvärr Gustav III aldrig ha fått uppleva slutresultatet på undersökningen men den första tvillingen dog vid 83 års ålder. Det var han som drack te! Historiens sanningshalt har inte bevisats.

Kaffe mot sömn

I kaffebönan finns mellan 0,8 och 2,5% av alkaloiden koffein. Undersökningar har visat att kaffe ger en tankens vakenhet med livligare associationer samt ökad förmåga att se kombinationer. Känslan är tydligast när man är som tröttast. Det är främst subjektiva bedömningar men man har även fått liknade resultat med mer objektiva mätningar. Kaffe påverkar hjärtat genom att öka hjärtslagsfrekvensen. Man har vetenskapligt visat att det kan ta längre tid att somna efter kaffe- eller koffeinintag. Dessutom har man visat att frisättningen av magsyra stimuleras av intaget. Man har inte lyckats bevisa att kaffe orsakar magsår men det kan förvärra redan befintliga. De garvsyror som ofta finns i kaffe kan kamoufleras med hjälp av mjölk. Det är inte bara utspädningseffekten utan proteinerna i mjölken komplexbinder med garvsyrorna, vilket leder till en något vänligare smak. Både kaffe och koffein är kraftigt urindrivande.

Te – mycket mer än en bokstav

Te är i allmänhet en dryck som består av ett varmvattenextrakt av i huvudsak blad eller blommor från olika träd eller örter men det kan också vara bladen från den speciella tebusken Camelia sinensis (tidigare Thea sinensis). De insamlade bladen torkas. När de sedan krossas frigörs enzymer som oxiderar de i bladet förekommande garvämnen och man får en svartaktig färg på bladen. Koffeininnehållet i tebladen är högre än i kaffebönorna: mellan 2,5 och 4,5%. I själva drycken är det nästan dubbelt så mycket koffein i kaffe som i te. Te innehåller dessutom 0,02-0,04% teofyllin och ca 0,05% teobromin.

Är svart och beskt huvudsaken? 

Är det inte koffeinets uppiggande effekter man är ute efter utan bara att man vill dricka något beskt och varmt under fikarasten så finns inhemska alternativ. Cikoria, eller vägvårda, Cichorium intybus, har ett förflutet som kaffesurrogat och var inte helt ovanligt under andra världskriget. Man har även använt ekollon och maskrosrot för samma ändamål. På senare år har hälsokostbranschen börjat sälja cikoria som ett koffeinfritt ”kaffe”.

---

Referenser:
Fredholm, B. 1994. Kaffe – en älskad och fruktad brygd. Kemisk tidskrift/Kemivärlden 3:18-20.
Olsson, E. 1994. Kaffe – högst två koppar om dagen. Hälsa 4:20-23.
Tunón, H. 1993. Utan kaffe stannar Sverige. Naturvetaren 10:16–18.

Anledningen till att man började använda humle i öltillverkningen var inte enbart för smakens skull utan för att man förr i tiden inte hade några bra metoder att konservera öl. Salt användes för att bevara fisk och kött. Av den saltkosten blev man väldigt törstig men både öl och vin blev snabbt dåligt och smakade då äckligt.

Man började därför tillsätta bittra växter för att göra hållbarare öl och fördröja surnandet. Det var troligen inte bara konserverande utan dolde även dålig smak. I Norden använde man först mest pors, skvattram och rölleka men med tiden kom humle med i bilden.

Humle som sömnmedel

Humlekottar har lugnande och rogivande effekt och stoppades därför i örngottet. Humlekuddar användes på fältlasaretten under första världskriget som lugnande och sövande medel. Man kan även dricka te på humle för att somna lättare. Medicinska studier har visat att man somnar lättare och sover bättre efter intag av humleextrakt. Apoteken sålde tidigare humlekottar men numera säljs främst extrakt av humle. De är registrerade som läkemedel, naturläkemedel eller naturmedel. Men den största användningen av humle är inom ölbryggning. År 1976 plockades ca 100 000 ton humlekottar enbart för bryggeribranschen. Men humleplockning är ingen dans på rosor eftersom humlekottarna kan ge kontaktallergier.

Linné: humleöl mot tandvärk

Humle, Humulus lupulus, har ansetts vara sexuellt avtändande, antiseptiskt, kramplösande, matsmältningsbefrämjande, urindrivande samt bra mot mask i magen. Linné skriver i sin örtabok från 1725 att ”Humble uti spijsöhl suden och varm på kindbenen bunden, förtager tandewerk. [...] För swulst och wärk, så wähl för folk som andre creatur, eller om nogon utwärtes lemm warder brutin, förkrossad, wriden, föryckt eller ur led komen, tå må man koka humblen uti gamalt härskt smör och binda det warm öfwer, såsom plåster”. Om man dessutom vill ”fördrifwa flugor må man koka humble uti söt miölk och settia det för dem; hwilka deraf nogot förtära, warda deraf helt yra, drukne och döde”.

Körtelhårens kemiska lager

I körtelhåren på honkottarnas blad finns en flyktig eterolja. De innehåller dessutom 15-30 % harts, som består av bitterämnen, bl a humulon och lupulon. Dessa bittra substanser bidrar till ölets arom, lukt och smak. Det är även de som ger humle dess milt lugnande och svagt sömngivande, dess antiseptiska effekt samt stimulerar aptit och matsmältning. Att bitterämnen stimulerar aptiten och matsmältning är känt sedan länge och därför dricker man aperitifer och bitter. Jägermeister, Enzian, Absinth, Bäska droppar, Vermouth och Underberg är exempel på drycker som ökar magens sekretion av magsyra och stimulerar tarmrörelserna. På senare år har man visat att vissa bitterämnen kan stimulera immunförsvaret.

Vad är bittervärde?

---

Lästips:
Tunón, H. 1994. Humle – inte bara bittert i ölen. Kemisk Tidskrift/ Kemivärlden 15:30-32.
Uggla, A. Hj. 1960. Linné om öl och ölbrygd. Särtryck ur Svenska Bryggareföreningen 75 år.

Redan de gamla nordborna...

Pors användes förmodligen redan under brons- och järnåldern i Danmark för att krydda jästa drycker. Man har hittat en näverspann med intorkade rester av en dryck bestående av tranbär eller lingon, något vete, körtelhår av pors samt pollen av bl a lind. Mängden pollen (från honung) tyder på att drycken var ett mellanting av mjöd, bärvin och öl. Ytterligare fynd av liknande kärl tyder på att drycken var vanlig under äldre järnålder (ca 200 eKr). Man drack den troligen bara vid festligare tillfällen.

I Frankrike och Centraleuropa har humle troligen odlats under 700-talet i begränsad omfattning. Man har funnit ett gåvobrev från år 768 eKr som omnämner en humlegård men Heliga Hildegard var först att skriftligt nämna humle som ölkrydda ca 1160. Under 1230-talet omnämns bara pors vid det danska hovet. Troligen hade humlen ännu inte slagit igenom i Norden. I Sverige omnämns humle i landskaps- och landslagarna, först i Upplands- och Gotlandslagen från slutet av 1200-talet och därefter under 1300-talet i Södermannalagen, Västmannalagen, Hälsingelagen och Magnus Erikssons Landslag. Humle började troligen användas i Sverige omkring 1250.

Munkarna bryggde öl och Gustav Vasa drack

Humle odlades tidigt vid klostren. Det finns historier som hävdar att munkarna introducerade den lugnande humlen som ölkrydda istället för "uppåttjacken" pors och skvattram. Fortfarande är ölbryggning i exempelvis Belgien intimt förknippad med munkkloster. Humlen skulle lugna de bråkiga nordmännen och främja en stillsam och sedesam livsstil. Det var brist på humle i Sverige och i Kristoffers landslag från 1442 var bönderna skyldiga att ha 40 stänger humle.

Under Gustav Vasas tid drack man minst en kanna (2,6 l) öl per dag då maten var salt. Det gällde både män och kvinnor. Redan före 1500-talets slut dracks porsöl och annat surrogatöl bara av allmogen medan kronans män drack humlat öl.

På Nyköpings slott utfärdades en förordning år 1583 om att öl skulle tillverkas av malt och humle. Bönderna odlade humle som kronan sen beslagtog varpå bönderna drack svagdricka, porsöl eller enbärsdricka.

År 1568 gav Johan III order om inhägnandet av en stor kryddgård i Stockholm. Den utvidgades 1619 till en kunglig humlegård, som finns med på stadskartor från 1600-talets början. Namnet omnämns även 1621 (Humblegårdeen, humbelgårdeen) när drängen Lasse Mattzsson dräpte humlegårdsmästaren Daniell. Drottning Kristina ersatte den 1648 med en lustgård! Fortfarande lever namnet Humlegården kvar trots att området användes för humleodling i bara tjugonio år för mer än 350 år.

I 1749-års almanacka skrev Linné om ölet och i Kungliga Vetenskapsakademiens Handlingar 1763 återkom han till ämnet. Han nämner att humlen bevarar ölet från att surna med sin bittra smak, ger inget eget rus och hjälper även mot njursten. Linné tyckte brunnsvatten var den bästa drycken men det hindrade inte att han hävdade att alla hushåll borde kunna vissa elementära saker som att baka bröd eller brygga öl.

Kamomil Matricaria chamomilla är en av våra äldsta och mest kända läkeörter. Den har varit i medicinskt bruk sen antiken och har funnits med i Stockholmsfarmakopén [1686] respektive de svenska farmakopéerna från den första till den åttonde upplagan [1775–1901]. Numera finns kamomillblommor med i den europeiska farmakopén. Även folkmedicinskt har den använts i hundratals år.

Under årens lopp har man identifierat många olika substanser från kamomill men man anser att eteroljan och flavonoiderna är ansvariga för effekterna.

Lär dig mer om flavonoider, eterolja och andra kemiska klasser i naturläkemedel

Flavonoiderna utgör den vattenlösliga, icke flyktiga delen av kamomillens aktiva ämnen medan eteroljan i huvudsak består av ämnen som är svårlösliga i vatten men lättlösliga i alkohol och andra organiska lösningsmedel. Eteroljorna har även förmåga att följa med vattenångan från en varm vattenlösning, vilket gör att effekten blir bättre med ett alkoholutdrag än med ett te. Kamomill och dess innehållsämnen har varit föremål för många olika vetenskapliga studier och de medicinska effekterna anses vara ett resultat mellan olika komponenter som har samma eller delvis olika effekter.

Lär dig mer om hur farmakologer separerar aktiva ämnen ut växter

Kamomill är aktiv mot bl a experimentella inflammationer och är dessutom sårläkande. Den har milt lugnande effekt på möss och rensubstansen apigenin har en ångestdämpande och lätt sövande effekt, vilket även ger muskelavslappnande påverkan. De lugnande effekterna anses bero på att en flavonoid binder till vissa receptorer i hjärnan, vilket kan förklara kamomillens rogivande effekt. Eteroljan har visat antiinflammatorisk, febernedsättande och kramplösande effekt, vilket har betydelse vid åkommor i mag-tarmkanalen.

Den antiinflammatoriska effekten förklaras av att kamomillextrakt hämmar frisättningen av inflammationsframkallande ämnen. Dessa effekter orsakas av eterolja och flavonoider. Kamomillte bereds av de torkade blomkorgarna och används som bl a magstärkande, väderfördrivande, nervstärkande och krampmildrande medel. Huvudanvändningen är invärtes vid besvär i såväl mage och tarm som vid menstruationsbesvär men den kan även användas utvärtes vid inflammation och irritation på hud och slemhinnor.

---

Lästips:
Lind, P. O. och Bruhn, J. G. 1990. Biologiska effekter av kamomill. s. 107-118 ur Naturliga läkemedel. (red. J G Bruhn), Apotekarsocietetens förlag, Stockholm.