Penicillin – mögel mot infektioner

Den engelske mikrobiologen Alexander Fleming noterade 1928 att bakterieodlingar som angripits av en mögelsvamp, Penicillium notatum, var bakteriefria runt möglet. Två engelska kemister, Howard Florey och Ernst Boris Chain, lyckades sedan att isolera en kemisk substans som hade bakteriedödande effekt. Man döpte den till penicillin.

Nu kunde man bota bakteriesjukdomar som tidigare hade varit omöjliga att bota. De första åren var dock tillgången mycket begränsad och under andra världskriget behandlades därför endast soldater med penicillin.

Allt eftersom man blev bättre på att tillverka penicillin ökade tillgången och snart kunde även bakteriesjukdomar bland den civila befolkningen behandlas. Det var en stor upptäckt och Fleming, Florey och Chain fick Nobelpriset år 1945.

Vi svenskar kan sola oss lite i glansen eftersom en svensk professor i farmakognosi, Richard Westling, 1911 var först med att botaniskt beskriva mögelsvampen. Därför följs det vetenskapliga namnet av Westl. Han ska även ha iakttagit den bakteriefria zonen runt möglet redan 1907 men inte nämnt den i vetenskapliga tidskrifter.

Bakterierna kan vänja sig vid medel som penicillin om de överlever en behandling. De utvecklar resistens. Man är därför tvungen att hela tiden utveckla nya varianter av antibiotika - bakteriedödande medel. Sedan penicillinet upptäcktes har man isolerat mer än 6 000 liknande ämnen från naturen. Idag används ca 100 inom medicinen världen över. Men fortfarande utvecklar bakterierna resistens, och s k multiresistenta bakterier – alltså bakterier som kan överleva flera olika antibiotika – existerar.

När man använder antibiotika mot en bakteriesjukdom så känner man sig bättre redan efter några dagar eftersom bakterierna försvagas och antalet minskar. De är ännu inte besegrade. Först efter ytterligare flera dagars behandling är bakterierna borta. Avbryter man kuren för tidigt ökar bakterierna åter i antal, men nu kan de vara resistenta mot det använda läkemedlet. Det är därför viktigt att man fullföljer en penicillin- eller annan antibiotikakur så att bakterierna verkligen dör.

Mögelsvampar och mikrosvampar har även producerat andra substanser som har utvecklats till läkemedel, bl a blodtryckssänkande medel. En mikrosvamp från de norska fjällen har bidragit med en substans, cyklosporin, som hämmar immunsystemets försvar i kroppen. Det gör den användbar vid sjukdomar där kroppen har förlorat kontrollen över immunförsvaret, vilket leder till att immunförsvaret vänder sig mot kroppen själv och inte mot inkräktare. Sådana substanser är även bra vid transplantationer för att kroppen inte ska stöta bort det nya organet.

Forskning om bakterier, antibiotika och liknande sker vid Uppsala universitet bl a på Institutionen för farmaceutisk biovetenskap.

---

Lästips:

Ajanki, T. 1995. Kapitel 11. Skördetider s. 165–187 i Historier om läkemedel.  Apotekarsocietetens förlag, Stockholm.

Godtfredsen, W. O. 1991. Penicillinet 50 år. Farmacevtisk Revy 12:20-24.

Larsson, Å. 1994. Allt fler bakterier överlistar penicillin. Forskning och framsteg 8:35-41.