Lugnande växter för bättre sömn

Läkevänderot, Valeriana officinalis, har en rot som i färskt tillstånd är nästan luktlös men vid torkning får den en kraftig och mycket typisk doft, som är speciellt lockande för kattor, vilket märks i ett gammalt svenskt namn katteleka. Namnet valeriana förekom första gången i skrift på 900-talet men den var redan då känd sedan länge som medicinalväxt.

Den är fortfarande främst använd som lugnande och lätt sövande medel. Linné nämnde att den även hade använts som urindrivande medel samt mot mask i magen.

Utöver den medicinska användningen har den ett förflutet inom folkföreställningar som trolldomsört, som bl a kan bryta vättars och älvors förtrollningar. Man skulle använda den för att mota bort det onda och den kunde även vända det onda till hälsa. Ett förslag är att det svenska namnet vänderot möjligen kommer från denna uppfattning.

Idag finns vänderotsextrakt registrerat både som läkemedel och naturläkemedel. Det finns vetenskapliga studier som har visat att sömnkvalitén förbättras om man använder sig av vänderrot. Roten innehåller dels eterolja, som ger den karaktäristiska doften, och dels s k valepotriater, som har betydelse för den lugnande och sövande effekten. Valepotriaterna är emellertid kemiskt instabila och faller sönder om ett extrakt av vänderot lagras för länge.

Kamomil Matricaria chamomilla är en av våra äldsta och mest kända läkeörter. Den har varit i medicinskt bruk sen antiken och har funnits med i Stockholmsfarmakopén [1686] respektive de svenska farmakopéerna från den första till den åttonde upplagan [1775–1901]. Numera finns kamomillblommor med i den europeiska farmakopén. Även folkmedicinskt har den använts i hundratals år.

Under årens lopp har man identifierat många olika substanser från kamomill men man anser att eteroljan och flavonoiderna är ansvariga för effekterna.

Lär dig mer om flavonoider, eterolja och andra kemiska klasser i naturläkemedel

Flavonoiderna utgör den vattenlösliga, icke flyktiga delen av kamomillens aktiva ämnen medan eteroljan i huvudsak består av ämnen som är svårlösliga i vatten men lättlösliga i alkohol och andra organiska lösningsmedel. Eteroljorna har även förmåga att följa med vattenångan från en varm vattenlösning, vilket gör att effekten blir bättre med ett alkoholutdrag än med ett te. Kamomill och dess innehållsämnen har varit föremål för många olika vetenskapliga studier och de medicinska effekterna anses vara ett resultat mellan olika komponenter som har samma eller delvis olika effekter.

Lär dig mer om hur farmakologer separerar aktiva ämnen ut växter

Kamomill är aktiv mot bl a experimentella inflammationer och är dessutom sårläkande. Den har milt lugnande effekt på möss och rensubstansen apigenin har en ångestdämpande och lätt sövande effekt, vilket även ger muskelavslappnande påverkan. De lugnande effekterna anses bero på att en flavonoid binder till vissa receptorer i hjärnan, vilket kan förklara kamomillens rogivande effekt. Eteroljan har visat antiinflammatorisk, febernedsättande och kramplösande effekt, vilket har betydelse vid åkommor i mag-tarmkanalen.

Den antiinflammatoriska effekten förklaras av att kamomillextrakt hämmar frisättningen av inflammationsframkallande ämnen. Dessa effekter orsakas av eterolja och flavonoider. Kamomillte bereds av de torkade blomkorgarna och används som bl a magstärkande, väderfördrivande, nervstärkande och krampmildrande medel. Huvudanvändningen är invärtes vid besvär i såväl mage och tarm som vid menstruationsbesvär men den kan även användas utvärtes vid inflammation och irritation på hud och slemhinnor.

---

Lästips:
Lind, P. O. och Bruhn, J. G. 1990. Biologiska effekter av kamomill. s. 107-118 ur Naturliga läkemedel. (red. J G Bruhn), Apotekarsocietetens förlag, Stockholm.