Några giftiga men medicinskt använda växter

Ur fingerborgsblomma, Digitalis purpurea, och andra Digitalis-arter utvinner man fortfarande hjärtmediciner. Under 1600- och 1700-talen spelade inte fingerborgsblomma någon viktig roll inom medicinen. Detta ändrades 1775 när den engelske läkaren William Withering beskrev att han hade observerat hur en klok gumma framgångsrikt behandlade ett antal fall av vattusot med dekokt av fingerborgsblad. Vattusot är en form av ödembildning som kan vara orsakad av en otillräcklig hjärtfuntion. Denna observation gjorde att Withering började använda fingerborgsblomma i behandlingen av ett stort antal patienter med vattusot. År 1785 publicerade han sina resultat i en bok ”An account of the foxglove, and some of its medical uses: with practical remarks on dropsy”, som fick stor uppmärksamhet. Därefter började Digitalis-bladen sitt segertåg över världen.

Vid mitten av 1800-talet utvann man för första gången en blandning av s k hjärtaktiva glykosider ur fingerborgsblommans blad. Allt eftersom de kemiska metoderna utvecklades kunde man skilja på de olika hjärtglykosiderna och man känner i dag till många olika.

Flera av dessa är registrerade läkemedel i Sverige. Väldigt snarlika substanser finns dessutom i liljekonvalj och i skinnet på den vanliga paddan. Liljekonvaljen är mycket giftig och giftet består av olika hjärtaktiva ämnen. Dess blad fanns tidigare på apotek som hjärtmedicin. Även fingerborgsblomman och paddan är giftiga.

Växten belladonna, Atropa belladonna, har fått sitt namn av en gammal italiensk sedvänja att droppa saften från växtens bär i ögonen. Den användes främst som skönhetsmedel. När saften träffade ögat slappnade ringmuskeln som kontrollerar pupillens sammandragning och pupillen drog inte ihop sig. Den förstorades alltså.

Kvinnorna som använde den fick därför stora mörka ögon, vilket uppfattades som vackert och därför har växten fått namnet belladonna. Namnet kommer från italienskans bella och donna, dvs vacker kvinna!

Ur växten har ett mycket starkt gift, atropin, renats fram. Det är muskelavslappnande och används som kramplösande läkemedel vid bl a operationer. Det påverkar muskulaturen genom att hämma en viss del av nervsystemet. Därför får man utöver den kramplösande effekten även biverkningar som avslappnad ringmuskel i ögat, minskad salivproduktion och svårigheter att kissa. Militärt används atropin som ett medel mot nervgas. En del nervgaser påverkar nämligen nerverna på direkt motsatt sätt och det ena giftet förtar alltså effekten av det andra.

Människan har känt till opievallmons medicinska effekter i mer än tre tusen år. Växtens mjölksaft visade sig tidigt vara sömnbringande vilket inspirerade Linné när han namngav växten Papaver somniferum. Somniferum betyder nämligen sömnbringande. Ordet opium kommer från grekiskans opos som betyder saft och namnet morfin kommer från Morfeus, sömnens gud i grekisk mytologi.

I Europa användes opium för medicinskt bruk redan under medeltiden. När europeerna koloniserade Asien övertog portugiserna handeln av opium mellan Indien och Kina.

I Kina började man att röka opium för njutningens skull vid sidan av det medicinska bruket. Rökning av opium är egentligen inhalering av ett torrdestillat av opium. Opierökaren faller i dvala och upplever behagliga drömmar. En "måttlig" opierökare spenderar en stor del av dagen i ett rus och visar därefter inte särskilt stort intresse för omgivningen. Fördummande är en passande term som ofta används för att beskriva opiums effekt vid långvarigt bruk.

Att opium är farligt och att man ska behandla det med respekt har varit känt sedan länge. Doseringen var således av yttersta vikt. I en medicinalbok från 1800-talet står det att "i för stor sats är Opium Nerfsöfwande, hämmande känsel och rörelse. Den största försigtighet bör wid nyttjandet och begagnadet af Opium iagttagas; ty den Ört som innebär den werksammaste läkedoms kraft kan genom oförsigtighet blifwa ett ganska werksamt Gift." På apoteken såldes tidigare Tinctura Opii eller Opiumdroppar. Det var opium upplöst i alkohol för invärtes bruk mot ångesttillstånd eller diarréer. Opium har nämligen vid sidan av den sömngivande egenskapen även förmåga att hämma peristaltiken – tarmens rörelser. Man bedövar tarmen och dämpar sålunda diarréen.

Vid 1800-talets början hade kemin kommit så långt att man kunde renframställa medicinskt aktiva substanser ur opiet. År 1803 isolerades för första gången huvudkomponenten som man kallade morfin. Därefter fann man år 1818 en substans som man döpte till narkotin. Även här har opiets narkotiska – sömngivande – egenskaper spelat in. Namnet ändrades sedan till noskapin.

Substansen kodein renframställdes 1832 och namnet kommer från det grekiska ordet för vallmohuvud kodeia. År 1848 isolerades papaverin med ett namn härlett från Papaver: vallmo på latin. De verksamma substanserna i opievallmons mjölksaft är av en typ som kallas alkaloider.

Fortfarande används många opiealkaloider i den moderna sjukvården för behandling av symptom som tidigare behandlades med opium. Den mest kända är morfin som smärtlindrande medel. Den är beroendeframkallande och man undviker därför att använda den. Istället används numera kodein i allt större utsträckning. Kodein har också smärtlindrande effekter men är mindre beroendeframkallande. Papaverin används kramplösande i dagens sjukvård. Den kramplösande effekten hos opium beskrevs tidigt och i en svensk örtabok från 1600-talet står det att "Opium i någorlunda stor sats är krampstillande, (i för stor är den dödande.)". I samma bok kan man läsa att "Opium stillar Flusshosta" och idag används noskapin, i vissa hostmediciner. Även kodein har hostdämpande effekt.

När man sysslar med växtsubstanser så talar man om naturprodukter, dvs de som finns naturligt i växten, och semisyntetiska derivat – halvfabrikat. Växten tillverkar en substans vars kemiska struktur sedan kemisten ändrar lite för att antingen öka effekten eller minska eventuella biverkningar. Morfin har bland annat omvandlats till etylmorfin, som finns i vissa hostmediciner. Men det mest kända, eller snarare ökända, semisyntetiska morfinderivatet är heroin som numera med rätta inte anses lämpligt för användning inom sjukvården.

Opiekrigen

Rökning av opium innebar ett hot mot det kinesiska riket och därför förbjöd den kinesiska kejsaren 1729 all handel med opium. Samtidigt ockuperade engelsmännen norra Indien och de där liggande vallmofälten. Det engelska Ostindiska Kompaniet exporterade trots förbudet stora mängder opium till Kina och 1835 var exporten nästan 2 000 ton opium per år.

De kinesiska myndigheterna var inte nöjda med situationen och valde att lösa problemet med våld. Kineserna beslagtog och förstörde drygt 250 ton opium. Engelsmännen uppskattade inte detta vilket inledde första opiumkriget 1839. Eftersom England segrade ökade exporten av opium till Kina och 1850 exporterades drygt 3 000 ton årligen. Kinesernas missnöje ledde till ännu ett opiumkrig (1856–1858) som även denna gång slutade i engelsmännens favör. Opiumhandeln fortsatte och England tvingade Kina att legalisera handeln med opium, som fortsatte fram till 1906 då engelsmännen avslutade sina opieaffärer i Kina efter påtryckningar från USA.

---

Referenser:

Nyman, U. och Bruhn, J. G. 1990. Opiater och vallmoodling – produktion med problem. s. 29-55 ur Naturliga läkemedel. (red. J G Bruhn), Apotekarsocietetens förlag, Stockholm.

Tunón, H. 1993. Opium – mjölksaft från dödsriket? Naturvetaren 2: 28-29.