Fingerborgsblomman hjälper vid hjärtfel
mycket starka hjärtmediciner och man ska
därför inte äta dem.
Foto: Håkan Tunón.
Ur fingerborgsblomma, Digitalis purpurea, och andra Digitalis-arter utvinner man fortfarande hjärtmediciner. Under 1600- och 1700-talen spelade inte fingerborgsblomma någon viktig roll inom medicinen. Detta ändrades 1775 när den engelske läkaren William Withering beskrev att han hade observerat hur en klok gumma framgångsrikt behandlade ett antal fall av vattusot med dekokt av fingerborgsblad. Vattusot är en form av ödembildning som kan vara orsakad av en otillräcklig hjärtfuntion. Denna observation gjorde att Withering började använda fingerborgsblomma i behandlingen av ett stort antal patienter med vattusot. År 1785 publicerade han sina resultat i en bok ”An account of the foxglove, and some of its medical uses: with practical remarks on dropsy”, som fick stor uppmärksamhet. Därefter började Digitalis-bladen sitt segertåg över världen.
Vid mitten av 1800-talet utvann man för första gången en blandning av s k hjärtaktiva glykosider ur fingerborgsblommans blad. Allt eftersom de kemiska metoderna utvecklades kunde man skilja på de olika hjärtglykosiderna och man känner i dag till många olika.
Flera av dessa är registrerade läkemedel i Sverige. Väldigt snarlika substanser finns dessutom i liljekonvalj och i skinnet på den vanliga paddan. Liljekonvaljen är mycket giftig och giftet består av olika hjärtaktiva ämnen. Dess blad fanns tidigare på apotek som hjärtmedicin. Även fingerborgsblomman och paddan är giftiga.
Fotblad – en mångsidigt läkande ört
Amerikanskt fotblad, Podophyllum peltatum, är en låg ört som växer i skogar i östra USA och Kanada. Växten har en upp till metern lång jordstam. Inom medicinen användes tidigare ett extrakt av roten. Det framställs genom att roten extraheras med alkohol. Sedan koncentreras extraktet och man tillsätter utspädd saltsyra. Då bildas en fällning som tvättas, torkas och sedan mals till ett pulver. Pulvret som inom apoteksvärlden kallas podofyllin innehåller 20% podofyllotoxin, 10% beta-peltatin, och 5% alfa-peltatin.
Tidigare användes podofyllin som ett laxermedel. Den laxerande effekten beror främst på innehållet av peltatiner. Podofyllin användes även mot veneriska vårtor men i den moderna medicinen används istället renframställd podofyllotoxin. Både peltatinerna och podofyllotoxin har hämmande effekt på tumörer och har därför studerats ingående. Man har framställt olika derivat av podofyllotoxin, t.ex. teniposid som används mot bl a cancer i urinblåsan och etoposid för behandling av andra typer av cancer.
trädgården i Uppsala.
Foto: Håkan Tunón.
En annan art indiskt fotblad Podophyllum hexandrum (synonym: P. emodii) växer främst i Himalayas bergstrakter. Podofyllin framställt från denna art innehåller upp till 40% podofyllotoxin och inga peltatiner. Det är därför mindre laxerande än podofyllin från P. peltatum. Indiskt fotbled används idag för renframställning av podofyllotoxin för läkemedelstillverkning. Modern forskning har visat att podofyllotoxin inte bara har effekt mot cancer utan är även användbar mot genitala vårtor och vissa andra virussjukdomar. Man har i kliniska test visat att podofyllotoxin eller strukturellt likartade föreningar har positiv effekt på andra sjukdomar, som psoriasis, ledgångsreumatism, Alzheimers och malaria. Flera nya läkemedel håller därför på att utvecklas av ett svenskt läkemedelsföretag.
Lästips:
Bohlin, L. och Rosén, B. 1996. Podophyllotoxin derivatives: drug discovery and development. Drug Discovery Today 1:343-351.