Bark mot malaria
Redan på 1600-talet använde man kinaträdets bark mot febersjukdomar. Man upptäckte att bark från kinaträdet, olika Cinchona-arter, var effektiv mot växelfeber, eller malaria som vi säger idag. Stora mängder bark transporterades därför från Sydamerika till Europa.
Det kanske låter konstigt, men namnet kommer inte från landet Kina utan från det indianska namnet på barken quinquina eller chinchina. Under 1700-talet konstaterade man att den även stärkte hjärtat. År 1820 isolerade två franska apotekare en substans ur barken, kinin.
upptäckten av kinin i kinabark.
Foto: Jan G. Bruhn.
Redan på 1820-talet konstaterade man att saltet, kininsulfat, var utmärkt mot feber. Fler likartade substanser har renats fram sen dess, bl a kinidin som fortfarande används mot hjärtsjukdomar.
Under 1900-talets början anlades kinaträdsplantager i Indonesien och därför slutade man samla bark i Sydamerika. Kinin var ett oöverträffat medel mot malaria. Under andra världskriget ockuperade japanerna kinaträdsplantagerna vilket ledde till kininbrist bland de allierade. Man framställde därför syntetiska preparat utifrån kinins kemiska struktur.
Foto: Finn Sandberg.
När kriget var slut använde man sig nästan enbart av syntetiska malariamedel men malariaparasiten lyckades med tiden utveckla motståndskraft och klarar därför nu av många syntetiska medel. Kinin fungerar fortfarande men parasiten börjar även klara av kininmedicinering, vilket motiverar utveckling av nya malariamediciner. Man har i stället börjat använda sig av en substans från sommarmalört.
| Lästips: |
| Ajanki, T. 1995. Kapitel 5. Medel mot malaria s. 67-78 ur Historier om läkemedel. Apotekarsocietetens förlag, Stockholm. |
| Leden, I. 1990. Kinabark – en historisk återblick. s. 56-70 ur Naturliga läkemedel. (red. J. G. Bruhn), Apotekarsocietetens förlag, Stockholm. |
| Lindgren, J. och Gentz, L. 1986. Läkemedelsnamn. Facsimilupplaga efter 1918 och 1927. Svensk Farmaceutisk Tidskrifts Förlags AB. |