Att utveckla ett läkemedel
Det är dyrt och tidskrävande att utveckla nya läkeedel. Generellt tar det ca tio år och kostar bortåt 1 miljard kronor eller mer att utveckla en lovande kemisk substans till ett färdigt läkemedel. Därför är läkemedelsindustrier ofta stora företag.
Pre-kliniska studier av nya läkemedel
Kemi – att hitta aktiva substanser
Första steget är att ta fram en eller flera läkemedelskandidater, dvs substanser som har bra medicinska effekter och möjligen kan bli läkemedel. Det finns olika sätt att få fram intressanta kandidater till läkemedelsutveckling. Ett sätt är så kallad screening. Det vill säga man har ett farmakologiskt test i vilket man kan undersöka många substanser, växtextrakt eller något annat. När något ämne har positiv effekt på testet så har man en möjlig läkemedelskandidat och då börjar utvecklingsfasen.
Famakologiska studier
Andra steget är detaljerade farmakologiska studier vilket innebär att man försöker lära sig mer om hur substansen påverkar kroppen. Man gör även toxikologiska försök för att få reda på om substansen är skadlig för människan. Dessutom undersöks om medlet påverkar fostret hos dräktiga djur. Det görs också s k farmakokinetiska studier på substansen, d.v.s. hur kroppen påverkar substansen, t.ex. om människans enzymsystem bryter ner substansen eller om den utsöndras oförändrad. Samtidigt utvecklar man en industriell process så att man kan tillverka läkemedlet om det blir godkänt.
Granskning av myndigheter
Därefter ska myndigheten – Läkemedelsverket – granska de uppnådda resultaten för att avgöra om substansens positiva effekter uppväger eventuella negativa och att medlet är ofarligt för människa. Det är fortfarande möjligt att man får biverkningar av medlet men man ska inte få bestående men. Om myndigheterna är nöjda får man fortsätta med nästa steg i utvecklingen. Men om de har anmärkningar måste man komplettera med fler undersökningar innan det godkänns för kliniska prövningar.
Kliniska studier av nya läkemedel
Ordet klinisk kommer av att undersökningarna nu sker på klinik, dvs hos läkaren på patienter.
Klinisk prövning fas 1
Man börjar med att man ger substansen till friska frivilliga försökspersoner för att se om läkemedlet har biverkningar. Man tittar på 20 – 50 personer och dosen ökas successivt under prövningens gång. Man tar blodprov från försökspersonerna för farmakokinetiska undersökningar. Samtidigt studerar man mer toxikologi på djur för att vara säker på att man inte får några skadeverkningar. Det kan vara försök där djur under en lång tid får läkemedlet och man försöker se om de t.ex. får cancer av det.
Klinisk prövning fas 2
Nästa steg blir att medlet prövas på frivilliga patienter som har den sjukdom som medlet ska bota. Här är försöksgruppen större och mellan 50 och 100 patienter undersöks. Nu kan man se vilken mängd av läkemedlet som krävs för att ge god effekt och om man utvecklar tolerans, dvs om man kräver högre och högre dos för att få samma effekt under behandlingens gång.
Klinisk prövning fas 3
Därefter behandlas många patienter (500-5 000) med läkemedlet som jämförs med redan godkända läkemedel. Nu vet man vilken dos som ska ges och hur den ska ges, dvs läkemedelsform t.ex. tablett eller lösning. Man känner också till vilka biverkningar man kan förvänta sig och man har en industriell process för tillverkning av läkemedlet.
Registrering av läkemedlet och fortsatta studier
Sedan ansöker man om att få registrera läkemedlet och om alla resultat är bra, läkemedlet effektivt och relativt oskadligt godkänns det och får säljas som läkemedel. Även efter godkännandet genomförs ytterligare vetenskapliga undersökningar på läkemedlet.
Patent på läkemedel
För att få ensamrätt till sin uppfinning – läkemedlet – måste man ta patent på det. Då får ingen annan tillverka och sälja samma sak. Patentet för ett läkemedel gäller i 15 år och under den tiden måste företaget lyckas få in tillräckligt med pengar för att täcka utvecklingskostnaden av substansen samt möjliggöra framtagandet av fler kandidater och på sikt nya läkemedel. För varje lyckat läkemedel är det många som faller före målsnöret, dvs myndigheternas godkännande. Så fort patentet går ut finns det företag som tillverkar kopior av medlet och det blir billigare mediciner eftersom företaget inte har lika höga utvecklingskostnader. Dessa företag har därför en större vinstmarginal men tillför ingenting till framtagningen av nya botemedel för olika sjukdomar.
Mer information om läkemedel och läkemedelsframställning kan man få från Läkemedelsverket, Farmaceutiska fakulteten eller Apotekarsocieteten.
Tre sätt att undersöka nya läkemedel pre-kliniskt
Farmakologiska test
När man ska utvärdera om en substans eller ett växtextrakt är medicinskt aktivt använder man sig av farmakologiska test. Det finns många olika farmakologiska test och vart och ett belyser olika saker som har betydelse för förståelsen av sjukdomar, deras uppkomst och botande. När man pratar om farmakologiska test tänker man ofta på djurförsök men de utgör bara en liten del av alla test. Man kan i provrör undersöka om en substans har effekt på isolerade enzym eller celler från människa eller djur. Exempelvis medel mot cancer undersöks först i provrör med odlade cancerceller från tumörer och bara om de har bra effekt där testas de vidare på andra system.
Man kan tyvärr inte helt och hållet utveckla läkemedel utan djurförsök eftersom läkemedlets upptag och nedbrytning samt eventuella skadliga effekter måste studeras i en hel organism för att ge en korrekt bild. De olika organen i kroppen påverkar läkemedlet och påverkas olika av läkemedlet och detta gör bl a att man riskerar att missa skadliga effekter orsakade av läkemedlet direkt eller indirekt via nedbrytningsprodukter. Man kan däremot minimera antalet djur i läkemedelsutveckling samt göra det bra för de djur som ändå används. Försöksdjursetik är ett viktigt inslag vid bedömningen av hur djur hanteras.
Farmakologisk forskning sker dels på läkemedelsindustrier men även vid högskolorna. Vid Uppsala universitet finns bl a Institutionen för farmaci.
Toxikologiska test
För att förhindra att människor tar skada av läkemedel gör man även olika farmakologiska test där man letar efter skadliga effekter. Det kan vara både provrörsförsök, exempelvis när man odlar leverceller från människa och ser om de skadas av en viss substans, och djurförsök, då man t.ex. försöker påvisa effekter på olika organ.
Först och främst används provrörsförsök för att avgöra om substansen påverkar celler från olika organ från människa. Man kan även se om substansen skadar arvsmassan eller framkallar cancer. Om substansen inte visar några skadliga effekter i dessa försök undersöker man den vidare i djurförsök.
Toxikologisk forskning sker bl a vid Institutionen för farmaceutisk biovetenskap vid Farmaceutiska fakulteten i Uppsala.
Farmakokinetik
De flesta läkemedlen påverkar inte bara kroppen utan de påverkas även av kroppen. Kroppens organ bryter ner läkemedlet till olika s k metaboliter – nedbrytningsprodukter som är kemiskt besläktade med läkemedlet. Detta gör att kroppen påverkas olika beroende hur länge medlet stannar i kroppen. Metaboliterna kan också ha medicinska effekter. Läran om hur snabbt och på vilket sätt ett läkemedel tas upp respektive utsöndras ur kroppen kallas farmakokinetik.
Om man får en injektion så sprutas läkemedlet direkt in i blodbanan och medlet börjar verka nästan direkt. Tar man däremot en tablett så ska den först ner i magen och sedan lösas upp innan kroppen börjar ta upp den via magslemhinnan. Därför tar det en stund innan koncentrationen av läkemedlet blir tillräckligt högt i blodet för att man ska få en medicinsk effekt. Det tar bortåt en kvart innan huvudvärksmedlet kommer ut i blodbanan och kan börja bekämpa huvudvärken. Ändå känner man sig ofta genast bättre när man har tagit tabletten. Det kallas placeboeffekten – inbillningseffekt. Man mår bättre för att man vet att man har tagit medicin och inte för att medicinen har börjat verka. Man jämför ofta läkemedels effekter med placebo, dvs sockerpiller utan medicinskt aktiv substans.
Forskning rörande farmakokinetik pågår bl a vid Institutionen för farmaceutisk biovetenskap vid Farmaceutiska fakulteten i Uppsala.
Läkemedel eller naturläkemedel?
Det finns flera begrepp inom medicinalväxtområdet som kan vara svåra att hålla i sär. En del av dessa kommer från lagstiftningen medan andra används av rent praktiskt skäl.
Naturprodukt
medicinalväxter.
Foto: Jan G. Bruhn.
Allt av naturligt ursprung. Det kan vara en växt- eller djurdel eller ett mineral. Det kan vara rena kemiska substanser eller blandningar av flera om de har naturligt ursprung. Exempel inom medicin och medicinalväxter är kamomillblommor, vänderots rot eller morfin och nikotin.
Läkemedel
Medel som innefattas av läkemedelslagstiftningen, dvs något som ska bota, lindra, eller förebygga sjukdomar samt vissa s k diagnostiska hjälpmedel. Det kan vara örtteer, växtsubstanser eller syntetiska kemikalier som används för behandling eller förebyggande av sjukdom.
Naturläkemedel
En undergrupp av läkemedel och det är viktigt att notera att det fortfarande enligt lagen handlar om läkemedel. Det är medel som får användas för egenvård, dvs lindrigare åkommor som inte kräver en läkares inblandning. Gruppen inbegriper mindre bearbetade naturprodukter, t.ex. örtteer och växtextrakt men inte rena kemiska substanser från naturliga källor. De har inte någon garanterad medicinsk effekt men anses som ofarliga vid begränsad användning. Gränsen till livsmedel eller kosttillskott kan ibland vara otydlig. Viktigast är att naturläkemedel rekommenderas av tillverkaren vid olika sjukdomstillstånd.
Naturläkemedel är en utveckling av det som tidigare hette naturmedel men de senare var mindre kontrollerade vad gäller kvalitén. De läkemedel som vi i dagligt tal beskriver som läkemedel består främst av en eller ett par rena kemiska substanser. Det finns emellertid en del växtextrakt även bland de 'riktiga' läkemedlen. Substanserna kan vara av naturligt ursprung från t.ex. medicinalväxter eller helt syntetiskt framställda. Läkemedel har emellertid blivit väldigt mycket mer granskade vad gäller positiva och negativa effekter än naturläkemedlen.
Kosttillskott
Kosttillskott berörs av livsmedelslagen och inte av läkemedelslagstiftningen. Det kan vara växtextrakt, mineraler eller vitaminer som är ett tillskott till den dagliga kosten. Det är viktigt att det inte står något på förpackningen om att det skulle hjälpa eller lindra någon sjukdom.
Läkande livsmedel – funktionell föda
På senare tid har även begreppet läkande livsmedel blivit aktuellt, dvs om man äter något så kan det förebygga eller t o m ha medicinska effekter vid sjukdom. Detta är fortfarande en ung del av medicinen men man forskar mycket på det. Det är inte bara den direkta kopplingen som vid bristsjukdomar. Om man inte äter c-vitamin får man skörbjugg eller om man inte äter tillräckligt med protein så får man kwashiorkor. Man har t.ex. konstaterat att vissa inflammationssjukdomar förbättras om man äter fet fisk. En fiberrik kost kan motverka tjocktarmscancer. Innebörden blir att det är ännu viktigare att äta en allsidig kost.
Läkemedelsverket i Uppsala är den statliga myndighet som handlägger ärenden som gäller läkemedelslagen och de avgör även vilka olika läkemedel som godkänns för försäljning i Sverige.
Referenser:
Bruhn, J. G. 1990. Naturmedel – en läkemedelsgrupp som växer. s. 99-106 ur Naturliga läkemedel. (red. J G Bruhn), Apotekarsocietetens förlag, Stockholm.
Rudérus, H. 1992. Funktionella livsmedel – sega gubbar eller mat för segare gubbar? Kemisk Tidskrift 11:24-26.
Jämförelse mellan gårdagens apotek och dagens hälsokost
Foto: Jan G. Bruhn.
Många av de växter som idag säljs i hälsokosthandeln i form av naturläkemedel, naturmedel eller hälsokost har ett förflutet i skolmedicinen. Exempel på sådana växter är arnika, björkblad, blåbär, brakved, gullgentiana, kamomill, humle, mariatistel, senna och läkevänderot. De nya storsäljande växterna ginkgo, ginseng och rudbeckiorna har däremot kommit in i det svenska medicinska systemet under senare år.
Många naturmedels- och hälsokosttillverkare samt hälsokostaffärer är anslutna till Hälsokostrådet som utbildar, informerar och sprider kunskap om hälsokost, naturmedel och alternativ medicin.
Läkemedelsformer
Ett läkemedel kan förekomma i många olika former som beror på hur man tillverkar det, tar det eller vill att det ska fungera. De vanligaste läkemedelsformerna är tabletter eller lösningar. Lösningarna kan vara gjorda för att drickas, som hostmedicin, eller injiceras, som insulin. Ögondroppar är lösningar som droppas i ögat.
Tabletter och piller
En tablett kan även tillverkas på olika sätt beroende på vad man vill uppnå med den. Man kan göra en lös tablett som löses upp redan i munnen eller en riktigt hård som inte går sönder förrän i tarmen, dvs efter magsäckens syra. Vissa huvudvärksmedel eller vitaminpreparat är brustabletter. Man pratar ofta om att ta ett piller, t.ex. p-piller. Det är helt fel för de är inte piller utan tabletter.
© Pharmacia & Upjohn
Foto: Steven Q.
Den klassiska läkemedelsformen piller, som har givit upphov till apotekarens smeknamn 'pillertrillare', finns praktiskt taget inte idag. Det var en liten kula stor som en ärta av ett mjukt material innehållande läkemedlet som togs via munnen. Man rullade den ungefär som en liten köttbulle. Det kallas att trilla piller. När man utvecklade metoden att tillverka tabletter så behövdes inte pillertrilleriet längre. En tablett är en mängd pulver som har pressats ihop till en liten kompakt kaka.
Galenisk farmaci - olika läkemedelsformer för olika åkommor
Läkemedel kan tas via munnen (tabletter, kapslar och lösningar), injiceras i kroppen (lösningar), inhaleras (pulver och lösningar), gå igenom huden (salvor, krämer och vissa plåster), droppas lokalt i öga eller öra (lösningar) och stoppas upp i analen (stolpiller eller suppositorier) eller slidan (vagitorier). Läran om hur man bäst tillverkar en lämplig läkemedelsform kallas galenisk farmaci. Ordet galenisk är härlett ur namnet Galenos, en grekisk läkare (131-201 eKr) som arbetade mycket med läkekonsten och läkemedlens effekter.
Läkemedelsformer på 1700-talet
På Linnés tid fanns det flera läkemedelsformer som vi inte använder idag, exempelvis de tidigare nämnda pillren, men även lösningar som dekokter (när t.ex. växten får koka i vatten), infusioner (samma metod som när vi gör te) och tinkturer (spritextrakt). Man använde sig även av s k konserver (växtdelarna stöttes tillsammans med lika vikt socker) och confectio (illasmakande växtdelar överdrogs med socker för att de skulle vara uthärdliga att ta). I modern tid har begreppet confectio övergått till godisindustrins konfekt. Man lärde sig inte göra tabletter förrän på 1840-talet.
Forskning kring olika läkemedelsformer sker vid olika läkemedelsindustrier men även vid vissa högskolor. På Uppsala universitet sker den på Farmaceutiska fakulteten.