Tistlar mot leverskador

Mariatisteln, Silybium marianum, hör hemma i Medelhavsområdet och Orienten och användes tidigt av läkarna. Dioskorides i antikens Grekland rekommenderade växten mot flera olika åkommor. Frukterna har bl a använts mot håll, samt vid mjält- och leverbesvär. Forskning har visat att de medicinskt intressanta innehållsämnena i mariatistelns frukter är en typ av substanser som kallas flavonolignaner.

Ursprungligen trodde man att det var en substans, silymarin. Men modern forskning visade att silymarin egentligen bestod av flera olika nära besläktade substanser. Man har dessutom isolerat fler leverskyddande flavonolignaner ur mariatistel. Frukterna innehåller 1,5-3% silymarin.

Enligt auktoriter inom medicinalväxtforskning är flavonolignanerna från mariatisteln de medicinskt mest undersökta leverskyddande naturprodukterna. Sedan 1969 har mer än 100 vetenskapliga uppsatser skrivits rörande farmakologi och klinisk användning. Exempelvis visade en tvåårig klinisk studie att behandling med silymarin minskade dödligheten hos patienter med svåra leverskador. Hälften av patienterna fick behandling med silymarin tre gånger dagligen och andra halvan fick placebo – sockerpiller. Efter två år var andelen överlevande i placebogruppen 53% och i silymaringruppen 76%.

Silymarin används även vid behandling av förgiftning med vit eller lömsk flugsvamp. Silymarin har även tillskrivits effekt på magsår vilken har bekräftats i försök med framkallade sår i magslemhinnan.

Vattenklöver, Menyanthes trifoliata, är en allmän våtmarksväxt i Sverige. Den har använts flitigt som medicinalväxt under många hundra år främst på grund av sin bittra smak. Ännu i våra dagar har vattenklöver inom folkmedicinen använts för behandling av bl a njurinflammation. I Linnés bok Materia medica (1749) rekommenderar han den mot njurinflammation och reumatism, samt som magmedel. Linnés lärjunge och efterträdare som medicinprofessor i Uppsala Carl Peter Thunberg har skrivit en avhandling utgiven 1797 om användningen av vattenklöver.

Många bittert smakande växter, s k bittermedel, har använts för att bl a öka sekretionen i magen och därmed aptiten vilket påverkar allmäntillståndet. Vetenskapliga studier har visat att vattenklöver innehåller flera olika bittert smakande substanser som påverkar mag-tarmsystemet. Loganin är den bittert smakande substans som förekommer i högst halt i växten. Utöver vattenklöver har man även använt malört, rölleka och gullgentiana. Man har tidigare kvalitetsbestämt växter genom att bestämma bittervärdet.

Lär dig mer om bittervärde

Vid Institutionen för farmaceutisk biovetenskap vid Uppsala universitet har man både bedrivit farmakologiska och kemiska studier på vattenklöver. En dekokt av växten har visat sig dämpa inflammation och ha skyddande effekt vid njurskada. Även här var bitterämnena åtminstone delvis ansvariga för de medicinska effekterna. Det fordras dock fler vetenskapliga studier innan man kan rekommendera den till patienter. Njurinflammation är en alltför allvarlig sjukdom för egenvård varför dekokten inte skulle kunna registreras som naturläkemedel.

Lär dig mer om naturläkemedel

Bittervärde är ett mått på hur bitter en växt eller substans är. Det bestäms genom att försökspersoner får smaka på olika utspädningar av ett extrakt. Värdet anges som den största mängd vatten (i ml) i vilken 1 g växt, extrakt eller substans fortfarande smakar bittert. Vattenklövers bittervärde är i storleksordningen 1 500-9 000, dvs 1 g blad till mellan 1,5 och 9 l vatten. Gullgentianans (Gentiana lutea) rot har ett bittervärde på ca 20 000. Substanser isolerade ur gullgentianans rot har betydligt högre värden, t.ex. amarogentin 58 000 000, det vill säga 1 g substans till 58 000 l vatten. Malört har ett bittervärde på minst 15 000.

På grund av sina aptitstimulerande och matsmältningsbefrämjande effekter har man även använt många bittert smakande växter inom medicinen. Numera lever dessa främst kvar i form av olika alkoholextrakt i aperitifer eller i drinkar ämnade att tas efter maten. I detta sammanhang kan man nämna vermut, martini, ouzo, raki och många, många fler.