Penicillin – mögel mot infektioner

Den engelske mikrobiologen Alexander Fleming noterade 1928 att bakterieodlingar som angripits av en mögelsvamp, Penicillium notatum, var bakteriefria runt möglet. Två engelska kemister, Howard Florey och Ernst Boris Chain, lyckades sedan att isolera en kemisk substans som hade bakteriedödande effekt. Man döpte den till penicillin.

Nu kunde man bota bakteriesjukdomar som tidigare hade varit omöjliga att bota. De första åren var dock tillgången mycket begränsad och under andra världskriget behandlades därför endast soldater med penicillin.

Allt eftersom man blev bättre på att tillverka penicillin ökade tillgången och snart kunde även bakteriesjukdomar bland den civila befolkningen behandlas. Det var en stor upptäckt och Fleming, Florey och Chain fick Nobelpriset år 1945.

Vi svenskar kan sola oss lite i glansen eftersom en svensk professor i farmakognosi, Richard Westling, 1911 var först med att botaniskt beskriva mögelsvampen. Därför följs det vetenskapliga namnet av Westl. Han ska även ha iakttagit den bakteriefria zonen runt möglet redan 1907 men inte nämnt den i vetenskapliga tidskrifter.

Bakterierna kan vänja sig vid medel som penicillin om de överlever en behandling. De utvecklar resistens. Man är därför tvungen att hela tiden utveckla nya varianter av antibiotika - bakteriedödande medel. Sedan penicillinet upptäcktes har man isolerat mer än 6 000 liknande ämnen från naturen. Idag används ca 100 inom medicinen världen över. Men fortfarande utvecklar bakterierna resistens, och s k multiresistenta bakterier – alltså bakterier som kan överleva flera olika antibiotika – existerar.

När man använder antibiotika mot en bakteriesjukdom så känner man sig bättre redan efter några dagar eftersom bakterierna försvagas och antalet minskar. De är ännu inte besegrade. Först efter ytterligare flera dagars behandling är bakterierna borta. Avbryter man kuren för tidigt ökar bakterierna åter i antal, men nu kan de vara resistenta mot det använda läkemedlet. Det är därför viktigt att man fullföljer en penicillin- eller annan antibiotikakur så att bakterierna verkligen dör.

Mögelsvampar och mikrosvampar har även producerat andra substanser som har utvecklats till läkemedel, bl a blodtryckssänkande medel. En mikrosvamp från de norska fjällen har bidragit med en substans, cyklosporin, som hämmar immunsystemets försvar i kroppen. Det gör den användbar vid sjukdomar där kroppen har förlorat kontrollen över immunförsvaret, vilket leder till att immunförsvaret vänder sig mot kroppen själv och inte mot inkräktare. Sådana substanser är även bra vid transplantationer för att kroppen inte ska stöta bort det nya organet.

Forskning om bakterier, antibiotika och liknande sker vid Uppsala universitet bl a på Institutionen för farmaceutisk biovetenskap.

---

Lästips:

Ajanki, T. 1995. Kapitel 11. Skördetider s. 165–187 i Historier om läkemedel.  Apotekarsocietetens förlag, Stockholm.

Godtfredsen, W. O. 1991. Penicillinet 50 år. Farmacevtisk Revy 12:20-24.

Larsson, Å. 1994. Allt fler bakterier överlistar penicillin. Forskning och framsteg 8:35-41.

Ett annat exempel på medicinalväxters betydelse för medicinen är historien om acetylsalicylsyra, även kallad aspirin. Här har två växter haft huvudroller i utvecklingen. Bägge växterna har använts i hundratals år, långt innan man började isolera kemiska substanser ur dem. Huvudrollsinnehavarna var vitpil, Salix alba och älgört, Filipendula ulmaria. År 1830 lyckades man isolera en substans ur pilbark och eftersom pilsläktet på latin heter Salix döpte man den till salicin. Åtta år senare fann man att den var en glykosid, det vill säga bestod av en sockerdel och en aglykon. Aglykonen kunde oxideras till en syra, som döptes till salicylsyra. Man hittade även likartade substanser i andra växter, bland annat älgört. Ämnet från älgört döptes till spirein då växtens vetenskapliga namn vid den här tiden var Spirea ulmaria.

År 1876 upptäckte man att salicylsyra var bra mot reumatisk värk. En vanlig biverkan var problem med magen. En tysk kemist, Felix Hoffman, vars far led av såväl reumatisk värk som magproblem av salicylsyran, började experimentera. Han modifierade substansen kemiskt till acetylsalicylsyra 1897 varpå faderns magproblem minskade. På läkemedelsföretaget där Hoffman var anställd prövade man nu substansen på djur, vilket lär ha varit första gången som djurförsök gjordes vid en läkemedelsindustri. När man sedan gick över till människor fann man att substansen var bra mot inte bara reumatisk värk utan även annan värk, t.ex. huvudvärk. När substansen skulle lanseras på marknaden ville man ha ett bra namn. Det blev aspirin. A från acetyl och spirin från spirein.

Acetylsalicylsyra är idag ett av våra vanligaste läkemedel mot värk. I många av preparaten kombineras substansen med koffein, som är en bekant växtsubstans. Koffeinet renframställdes ur kaffe redan 1820. Nu har man funnit alternativ användning för acetylsalicylsyra. Man vet att den fungerar som ett blodförtunnande medel och därigenom förebygger blodproppar.

---

Referenser
Lund-Jensen, C. 1988. En framåtblickande hundraåring. Bayer – universalmedlet aspirins uppfinnare. Kemisk Tidskrift 10:50-56.

Linné gav växten det vetenskapliga namnet Rudbeckia purpurea, som en hedersbetygelse till Olof Rudbeck – Linnés företrädare på posten som medicinprofessor. Men numera heter röd rudbeckia istället röd solhatt Echinacea purpurea. Växten kommer ursprungligen från Nordamerika men fördes till Europa under slutet av 1600-talet. Den odlades redan 1699 i botaniska trädgården vid universitetet i Oxford i England.

På Linnés tid kände man inte till att den hade medicinska effekter utan den odlades som prydnadsväxt. En läkare i Nebraska i USA lärde sig av indianerna år 1871 att man kunde använda den krossade växten på sår. Han rekommenderade den sedan som ett blodrenande medel, samt mot eksem, hemmorojder, malaria, migrän, ormbett och reumatism. Under tiden mellan 1885 och 1935 användes växten mot bakterieinfektioner men det slutade man med i och med upptäckten av sulfonamid – ett syntetiskt antibiotikum. I Tyskland genomfördes mycket arbete på växten under perioden 1940–1955 varvid man fann att den inte var så bakteriedödande som man först hade trott och dessutom började användning av penicillin på allvar att sprida sig.

Senare tids forskning har visat att den har intressanta medicinska effekter liksom släktingen purpurrudbeckia, Echinacea angustifolia. Extrakt av dessa växter anses stimulera immunförsvaret och rekommenderas därför mot lindriga infektionssjukdomar.

Sådana extrakt är numera storsäljare på naturläkemedelsmarknaden och man fortsätter att forska på deras effekter. Man har visat att de lokalt har bakteriedödande verkan och påskyndar läkningen av svårläkta sår, vilket motiverar indianernas användning av växten. Man har även gjort många kliniska prövningar som har visat att extrakt av rudbeckia troligen har en positiv effekt på immunförsvaret och därför ska vara bra vid förkylningar och liknande