Opium – mjölksaft från dödsriket?

Människan har känt till opievallmons medicinska effekter i mer än tre tusen år. Växtens mjölksaft visade sig tidigt vara sömnbringande vilket inspirerade Linné när han namngav växten Papaver somniferum. Somniferum betyder nämligen sömnbringande. Ordet opium kommer från grekiskans opos som betyder saft och namnet morfin kommer från Morfeus, sömnens gud i grekisk mytologi.

I Europa användes opium för medicinskt bruk redan under medeltiden. När europeerna koloniserade Asien övertog portugiserna handeln av opium mellan Indien och Kina.

I Kina började man att röka opium för njutningens skull vid sidan av det medicinska bruket. Rökning av opium är egentligen inhalering av ett torrdestillat av opium. Opierökaren faller i dvala och upplever behagliga drömmar. En "måttlig" opierökare spenderar en stor del av dagen i ett rus och visar därefter inte särskilt stort intresse för omgivningen. Fördummande är en passande term som ofta används för att beskriva opiums effekt vid långvarigt bruk.

Att opium är farligt och att man ska behandla det med respekt har varit känt sedan länge. Doseringen var således av yttersta vikt. I en medicinalbok från 1800-talet står det att "i för stor sats är Opium Nerfsöfwande, hämmande känsel och rörelse. Den största försigtighet bör wid nyttjandet och begagnadet af Opium iagttagas; ty den Ört som innebär den werksammaste läkedoms kraft kan genom oförsigtighet blifwa ett ganska werksamt Gift." På apoteken såldes tidigare Tinctura Opii eller Opiumdroppar. Det var opium upplöst i alkohol för invärtes bruk mot ångesttillstånd eller diarréer. Opium har nämligen vid sidan av den sömngivande egenskapen även förmåga att hämma peristaltiken – tarmens rörelser. Man bedövar tarmen och dämpar sålunda diarréen.

Vid 1800-talets början hade kemin kommit så långt att man kunde renframställa medicinskt aktiva substanser ur opiet. År 1803 isolerades för första gången huvudkomponenten som man kallade morfin. Därefter fann man år 1818 en substans som man döpte till narkotin. Även här har opiets narkotiska – sömngivande – egenskaper spelat in. Namnet ändrades sedan till noskapin.

Substansen kodein renframställdes 1832 och namnet kommer från det grekiska ordet för vallmohuvud kodeia. År 1848 isolerades papaverin med ett namn härlett från Papaver: vallmo på latin. De verksamma substanserna i opievallmons mjölksaft är av en typ som kallas alkaloider.

Fortfarande används många opiealkaloider i den moderna sjukvården för behandling av symptom som tidigare behandlades med opium. Den mest kända är morfin som smärtlindrande medel. Den är beroendeframkallande och man undviker därför att använda den. Istället används numera kodein i allt större utsträckning. Kodein har också smärtlindrande effekter men är mindre beroendeframkallande. Papaverin används kramplösande i dagens sjukvård. Den kramplösande effekten hos opium beskrevs tidigt och i en svensk örtabok från 1600-talet står det att "Opium i någorlunda stor sats är krampstillande, (i för stor är den dödande.)". I samma bok kan man läsa att "Opium stillar Flusshosta" och idag används noskapin, i vissa hostmediciner. Även kodein har hostdämpande effekt.

När man sysslar med växtsubstanser så talar man om naturprodukter, dvs de som finns naturligt i växten, och semisyntetiska derivat – halvfabrikat. Växten tillverkar en substans vars kemiska struktur sedan kemisten ändrar lite för att antingen öka effekten eller minska eventuella biverkningar. Morfin har bland annat omvandlats till etylmorfin, som finns i vissa hostmediciner. Men det mest kända, eller snarare ökända, semisyntetiska morfinderivatet är heroin som numera med rätta inte anses lämpligt för användning inom sjukvården.

Opiekrigen

Rökning av opium innebar ett hot mot det kinesiska riket och därför förbjöd den kinesiska kejsaren 1729 all handel med opium. Samtidigt ockuperade engelsmännen norra Indien och de där liggande vallmofälten. Det engelska Ostindiska Kompaniet exporterade trots förbudet stora mängder opium till Kina och 1835 var exporten nästan 2 000 ton opium per år.

De kinesiska myndigheterna var inte nöjda med situationen och valde att lösa problemet med våld. Kineserna beslagtog och förstörde drygt 250 ton opium. Engelsmännen uppskattade inte detta vilket inledde första opiumkriget 1839. Eftersom England segrade ökade exporten av opium till Kina och 1850 exporterades drygt 3 000 ton årligen. Kinesernas missnöje ledde till ännu ett opiumkrig (1856–1858) som även denna gång slutade i engelsmännens favör. Opiumhandeln fortsatte och England tvingade Kina att legalisera handeln med opium, som fortsatte fram till 1906 då engelsmännen avslutade sina opieaffärer i Kina efter påtryckningar från USA.

---

Referenser:

Nyman, U. och Bruhn, J. G. 1990. Opiater och vallmoodling – produktion med problem. s. 29-55 ur Naturliga läkemedel. (red. J G Bruhn), Apotekarsocietetens förlag, Stockholm.

Tunón, H. 1993. Opium – mjölksaft från dödsriket? Naturvetaren 2: 28-29.