Ginkgo

Ett levande fossil har man kallat ginkgon eller det kinesiska tempelträdet, Ginkgo biloba. Trädet uppstod för ungefär 250 miljoner år sedan och har ingen nu levande släkting. De unga bladen är karakteristiskt tvådelade och därför gav Linné växten artepitetet biloba – två lober. Trädet kommer ursprungligen från Kina och Japan. De första exemplaren kom till Utrecht 1730 men spreds sedan snabbt till övriga Europa. Linné använde den inte medicinskt men den har använts under hundratals år i Kina.

På 1930-talet isolerades en grupp substanser som kallas ginkgolider. Det dröjde emellertid ända till 1967 innan man löste den kemiska strukturen. Ginkgolider har visat sig öka blodflödet i i hjärnan vilket hjälper äldre med symptom som minnessvårigheter, trötthet, öronsus och huvudvärk. Man har även visat att de har positiva effekter vid chock, brännskador och inflammatoriska hudsjukdomar. Det finns ännu inga läkemedel utvecklade men det kan nog tänkas komma i framtiden. I Sverige finns ginkgo-preparat bara i form av naturläkemedel.

Vad är naturläkemedel?

Redan på 1600-talet använde man kinaträdets bark mot febersjukdomar. Man upptäckte att bark från kinaträdet, olika Cinchona-arter, var effektiv mot växelfeber, eller malaria som vi säger idag. Stora mängder bark transporterades därför från Sydamerika till Europa.

Det kanske låter konstigt, men namnet kommer inte från landet Kina utan från det indianska namnet på barken quinquina eller chinchina. Under 1700-talet konstaterade man att den även stärkte hjärtat. År 1820 isolerade två franska apotekare en substans ur barken, kinin.

Redan på 1820-talet konstaterade man att saltet, kininsulfat, var utmärkt mot feber. Fler likartade substanser har renats fram sen dess, bl a kinidin som fortfarande används mot hjärtsjukdomar.

Under 1900-talets början anlades kinaträdsplantager i Indonesien och därför slutade man samla bark i Sydamerika. Kinin var ett oöverträffat medel mot malaria. Under andra världskriget ockuperade japanerna kinaträdsplantagerna vilket ledde till kininbrist bland de allierade. Man framställde därför syntetiska preparat utifrån kinins kemiska struktur.

När kriget var slut använde man sig nästan enbart av syntetiska malariamedel men malariaparasiten lyckades med tiden utveckla motståndskraft och klarar därför nu av många syntetiska medel. Kinin fungerar fortfarande men parasiten börjar även klara av kininmedicinering, vilket motiverar utveckling av nya malariamediciner. Man har i stället börjat använda sig av en substans från sommarmalört.

---

Lästips:

Ajanki, T. 1995. Kapitel 5. Medel mot malaria s. 67-78 ur Historier om läkemedel. Apotekarsocietetens förlag, Stockholm.

Leden, I. 1990. Kinabark – en historisk återblick. s. 56-70 ur Naturliga läkemedel. (red. J. G. Bruhn), Apotekarsocietetens förlag, Stockholm.

Lindgren, J. och Gentz, L. 1986. Läkemedelsnamn. Facsimilupplaga efter 1918 och 1927. Svensk Farmaceutisk Tidskrifts Förlags AB.

Växten belladonna, Atropa belladonna, har fått sitt namn av en gammal italiensk sedvänja att droppa saften från växtens bär i ögonen. Den användes främst som skönhetsmedel. När saften träffade ögat slappnade ringmuskeln som kontrollerar pupillens sammandragning och pupillen drog inte ihop sig. Den förstorades alltså.

Kvinnorna som använde den fick därför stora mörka ögon, vilket uppfattades som vackert och därför har växten fått namnet belladonna. Namnet kommer från italienskans bella och donna, dvs vacker kvinna!

Ur växten har ett mycket starkt gift, atropin, renats fram. Det är muskelavslappnande och används som kramplösande läkemedel vid bl a operationer. Det påverkar muskulaturen genom att hämma en viss del av nervsystemet. Därför får man utöver den kramplösande effekten även biverkningar som avslappnad ringmuskel i ögat, minskad salivproduktion och svårigheter att kissa. Militärt används atropin som ett medel mot nervgas. En del nervgaser påverkar nämligen nerverna på direkt motsatt sätt och det ena giftet förtar alltså effekten av det andra.