Farmakopéer

Enligt Svenska Akademiens Ordlista är en farmakopé en ”handbok om tillredning av läkemedel” medan Nationalencyklopedien beskriver den som ”av myndigheterna fastställda föreskrifter om beredning, kvalitetsprövning och förvaring av läkemedel”. Den används för att standardisera och säkerställa kvalitén vid framställning av läkemedel.

Stockholmsfarmakopén

Stockholmsfarmakopén, Pharmacopoeja Holmiensis Galeno-Chymica, från 1686 var den första farmakopén i Sverige. Den var i huvudsak skriven av läkaren Johan Martin Ziervogel och byggde på medicinskt kunnande från andra delar av Europa. Mycket togs från tyska läkeböcker. I den beskrevs det som användes för att bota sjukdomar och en del skulle vi idag inte förknippa med medicin. Vad sägs om läkemedel som destillerat människoblod, pulveriserat kranium eller delar av mumie? Där fanns även kända medicinalväxter och växter som idag kallas grönsaker eller frukt.

Den svenska farmakopén

Den första ”riktiga” svenska farmakopén, Pharmacopoea Svecica, utgavs 1775. Då hade många 'magiska' medel tagits bort. Bland medicinalväxter fanns exempelvis kamomill, humle, vattenklöver och vänderot kvar. Fortfarande fanns även växter, som bär (t.ex. hjortron, smultron, svarta vinbär, blåbär och hallon) och grönsaker (t.ex. morot och palsternacka).

Gemensamma nordiska och europeiska farmakopéer

Under de följande 175 åren kom det tio mer eller mindre omarbetade upplagor. De sju första var skrivna på latin men vid 1900-talets början övergick man till svenska. Efter andra världskriget samordnades farmakopéarbetet i Sverige med övriga Norden, vilket 1964 ledde till en gemensam nordisk farmakopé. Under slutet på 1960-talet gjordes även en europeisk farmakopé – en samproduktion inom Europeiska Gemenskapen, EG. Sverige deltog i samarbetet från 1976 och nordiska farmakopén ersattes 1978 med den europeiska. Att göra en internationell farmakopé tar tid och kräver mycket kompromissande eftersom varje land försöker måna om sina egna specialiteter inom läkemedelsindustri eller råvaruproduktion. Arbetet kräver även lika kriterier vad gäller kvalité och tillverkning samt samordning av de olika ländernas läkemedelslagstiftning.

---

Referenser:

• Backman, E. L. 1924. Om den äldsta svenska farmakopén, dess medicinskt-historiska bakgrund och dess ställning till folkmedicinen. Upsala Läkareförenings Förhandlingar 29:63-98.
• Grape, A. 1946. Linné, Abraham Bäck och Pharmacopoea Svecica av år 1775. Svenska Linnésällskapets Årsskrift 29:1-34.