Medicinalväxter och Linné

På sjuttonhundratalet kunde man inte studera enbart botanik vid universitetet. Om man var botaniskt intresserad så var det enda sättet att lära sig mera att utbilda sig till läkare. Det gjorde Linné. Under några år på 1730-40-talen praktiserade han som läkare. Bland patienterna fanns drottning Ulrika Eleonora. När han blev professor i medicin i Uppsala 1741 avbröt han sin praktik och började undervisa i medicin och botanik för studenterna. Han lärde sig således om medicinalväxter både till följd av sitt botanikintresse och under sina studier till läkare. Många av dåtidens läkemedel var nämligen medicinalväxter.

Materia medica – växter, mineral och djur användbara i medicinen

     Titelsidan och försättsbladet på Linnés samman-
     ställning över användbara läkeväxter.

År 1749 gav han ut boken Materia medica. Det är ett gammalt ord för läkemedel och boken är en lista över växter, mineral och djur som Linné tyckte var användbara i medicinen.  Under sjuttonhundratalets första hälft användes i Sverige den s k Stockholmsfarmakopén från 1686, som lista över befintliga läkemedel. Den byggde på liknande medicinska böcker i framför allt Tyskland och Österrike.

Eftersom Linné tyckte att mycket av innehållet var värdelöst för behandling av sjukdomar moderniserade han listan och motiverade valet i sin Materia medica. Denna och två uppföljande böcker användes sedan i medicin- och farmaciundervisning över hela Europa (vilket på den tiden ansågs vara hela världen) i flera decennier. Linné skrev även flera avhandlingar om läkemedel och läkemedelskontroll, t.ex. hur man med hjälp av smak och lukt avgjorde kvalitén och användbarheten av medicinalväxter, samt att preparaten inte var för gamla.

Pharmacopoea Svecica – den första svenska riksfarmakopén

Materia Medica var även en signal till de svenska medicinska myndigheterna att det var dags att modernisera medicinen och drygt tjugofem år senare gavs Pharmacopoea Svecica ut år 1775 – den första svenska riksfarmakopén. Linné hade stort inflytande över framtagandet och förde hela tiden en intensiv brevväxling med Abraham Bäck, som var ordförande för farmakopékommittén.

Botaniska trädgården – en plats för undervisning om medicinalväxter

I sin botaniska trädgård odlade Linné alla den tidens viktiga medicinalväxter som gick att odla i Sverige men även många växter som han ville ha för sina botaniska iakttagelser. Han använde trädgården för demonstrationer av medicinalväxter och botanik för medicinstudenterna. Bland de växter som han odlade kan nämnas opievallmo, vänderot, belladonna, malört och kamomill.

 I Linnémuseet förvaras idag Linnés
medicinalskåp som innehåller den tidens
viktigaste läkemedel för att demonstreras
för läkarstudenterna. Skåpet finns beskrivet
i Valda avhandlingar utgivna av Svenska
Linnésällskapet.

En del av de som inte gick att odla i Sverige fanns som torkade material i ett medicinalskåp. I skåpet finns fortfarande många exotiska växtpulver som kinabark, sennablad, senegarot och kvassia, och kryddor, t.ex. kanel, ingefära och pomerans. Skåpet finns nu i Linnémuseet i Uppsala.


Referenser:
Linné, C. von 1725. Örtabok. Stockholm. (Nytryck: 1957, Almqvist&Wiksell, Uppsala).

Farmakopéer

Enligt Svenska Akademiens Ordlista är en farmakopé en ”handbok om tillredning av läkemedel” medan Nationalencyklopedien beskriver den som ”av myndigheterna fastställda föreskrifter om beredning, kvalitetsprövning och förvaring av läkemedel”. Den används för att standardisera och säkerställa kvalitén vid framställning av läkemedel.

Stockholmsfarmakopén

Titelsidan och försättsbladet till den första svenska farmakopén, den s k Stockholmsfarmakopén.
Titelsidan och försättsbladet
till den första svenska
farmakopén, den s k
Stockholmsfarmakopén.

Stockholmsfarmakopén, Pharmacopoeja Holmiensis Galeno-Chymica, från 1686 var den första farmakopén i Sverige. Den var i huvudsak skriven av läkaren Johan Martin Ziervogel och byggde på medicinskt kunnande från andra delar av Europa. Mycket togs från tyska läkeböcker. I den beskrevs det som användes för att bota sjukdomar och en del skulle vi idag inte förknippa med medicin. Vad sägs om läkemedel som destillerat människoblod, pulveriserat kranium eller delar av mumie? Där fanns även kända medicinalväxter och växter som idag kallas grönsaker eller frukt.

Den svenska farmakopén

Den första ”riktiga” svenska farmakopén, Pharmacopoea Svecica, utgavs 1775. Då hade många 'magiska' medel tagits bort. Bland medicinalväxter fanns exempelvis kamomill, humle, vattenklöver och vänderot kvar. Fortfarande fanns även växter, som bär (t.ex. hjortron, smultron, svarta vinbär, blåbär och hallon) och grönsaker (t.ex. morot och palsternacka).

Gemensamma nordiska och europeiska farmakopéer

Under de följande 175 åren kom det tio mer eller mindre omarbetade upplagor. De sju första var skrivna på latin men vid 1900-talets början övergick man till svenska. Efter andra världskriget samordnades farmakopéarbetet i Sverige med övriga Norden, vilket 1964 ledde till en gemensam nordisk farmakopé. Under slutet på 1960-talet gjordes även en europeisk farmakopé – en samproduktion inom Europeiska Gemenskapen, EG. Sverige deltog i samarbetet från 1976 och nordiska farmakopén ersattes 1978 med den europeiska. Att göra en internationell farmakopé tar tid och kräver mycket kompromissande eftersom varje land försöker måna om sina egna specialiteter inom läkemedelsindustri eller råvaruproduktion. Arbetet kräver även lika kriterier vad gäller kvalité och tillverkning samt samordning av de olika ländernas läkemedelslagstiftning.


Referenser:

  • Backman, E. L. 1924. Om den äldsta svenska farmakopén, dess medicinskt-historiska bakgrund och dess ställning till folkmedicinen. Upsala Läkareförenings Förhandlingar 29:63-98.
  • Grape, A. 1946. Linné, Abraham Bäck och Pharmacopoea Svecica av år 1775. Svenska Linnésällskapets Årsskrift 29:1-34.

Svenska farmakopéns upplagor

Namn Upplaga Tryckår
Pharmacopoeja Holmiensis Galeno-Chymica. 'nollte' 1686
Pharmacopoea Svecica. första 1775
Pharmacopoea Svecica. Editio altera emendata. andra 1779
Pharmacopoea Svecica. Editio tertia emendata. tredje 1784
Pharmacopoea Svecica. Editio quarta emendata. fjärde 1790
Pharmacopoea Svecica. Editio quinta. femte 1817
Pharmacopoea Svecica. Editio sexta. sjätte 1845
Pharmacopoea Svecica. Editio septima. sjunde 1869
Svenska farmakopén (Pharmacopoea Svecica. ed. VIII). åttonde 1901
Svenska farmakopén 1908 (Pharmacopoea Svecica. ed. IX). nionde 1908
Svenska farmakopén 1925 (Pharmacopoea Svecica. ed X). tionde 1925
Svenska farmakopén 1946 (Pharmacopoea Svecica. ed XI). elfte 1946
Pharmacopoea Nordica – Editio Svecica 1964
European Pharmacopþia, ed. I 1969–1975
European Pharmacopþia, ed. II 1980–1996
European Pharmacopþia, ed. III 1996-
Senast uppdaterad: 2021-11-08