Växternas kemiska släktskap

När Linné delade in växterna, djuren och stenarna använde han sig av morfologiska karaktärer. Han tittade exempelvis på en blomma och räknade antalet ståndare och pistiller och delade in alla växter med t.ex. fem ståndare i en grupp, alla med fyra i en annan. Det är inte ett helt naturligt system men det var bättre än de system som man hade tidigare. Idén fick han efter att ha studerat många olika blommor samt att ha läst vad andra botanister hade skrivit.

Under evolutionens gång har växterna utvecklats och nya arter har uppstått. Det är inte bara växternas yttre som har förändrats utan även dess inre. Orsaken till förändringen står att finna i växtens DNA som i sin tur påverkar många enzymsystem och växten kan därför tillverka andra kemiska substanser till hjälp för att klara av omgivningens krav. Det kan vara substanser som växten producerar till försvar mot insekter, större djur, bakterier, virus och svampar.

Evolutionen har alltså fått växterna att utveckla inte bara utseendemässiga skillnader utan även kemiska. Skillnaden mellan vitsippa och blåsippa är inte bara utseendet utan även innehållet. Olika växter innehåller olika kemiska substanser. Men det finns också likheter. Växter som är nära släkt innehåller även samma eller kemiskt besläktade ämnen. Därför innehåller alla arter av fingerborgsblomma giftiga, hjärtaktiva substanser. Det finns även andra växter som har utvecklat likartade substanser men som inte är släkt. Det beror ofta på att de lever i en likartad miljö, där t.ex. utvecklingen av ett visst försvar kan bidra till växternas överlevnad.

Man kan genom att väga in alla detaljer från växternas utseende till kemiskt innehåll och enzymatiska aktiviteter göra en exaktare kartläggning av växternas inbördes släktskap.