Kemiska klasser bland naturprodukter
Inom kemin delar man in olika substanser i grupper beroende på olika kännetecken, t.ex. funktionella grupper, eventuella ringsystem, om de är mättade eller omättade. Då får man systematik i namngivandet, vilket ger en indelning för listor och tabeller över substanser. Kemister kan lättare förstå hur strukturen för en viss substans ser ut redan på namnet. Inom naturproduktskemin har man funnit det nödvändigt med en egen indelning av naturliga substanser. Man har därför delat in dem i grupper beroende på hur de framställs i växten, vilket ökar förståelsen av växternas enzymsystem och hur olika substanser blir till. Här nedan följer några viktiga kemiska klasser inom naturproduktskemin.
alkaloider är basiska, kvävehaltiga kolväten från växter. De har ofta kraftig medicinsk effekt på djur eller människa. Bland alkaloiderna återfinns många av våra viktiga läkemedel men även kraftiga gifter och narkotiska ämnen. Exempel på alkaloider är atropin, kinin, kolchicin, morfin, nikotin och stryknin.
terpener är en form av omättade kolväten som är vanligt förekommande i eteroljor och ger smak och lukt åt många kryddor och blommor. Bland terpenerna kan cineol, geraniol, glycyrrhizin, limonen, mentol, pinen och tymol nämnas.
glykosider är substanser som är uppbyggda av socker bundet till en annan substans – aglykon. Många medicinskt aktiva substanser är glykosider. Intressanta glykosider är flavonoider av olika slag (rutin), ginsenosider, hjärtaktiva glykosider (ex. digitonin) och laxerande antrakinonglykosider (glukofrangulin och sennosid).
fenylpropaner är substanser med en aromatisk ring och en trekols sidokedja. De är ofta starkt luktande och smakande. Tillsammans med terpenerna utgör de substanserna i eteroljor. Några kända exempel är anetol från anis, eugenol från kryddnejlika och kanelaldehyd ur kanel.
kumariner kommer till genom en ringslutning av kanelsyra (en fenylpropan) och består därför av minst två ringar. Av kumarinerna och furanokumarinerna kan man nämna kumarin, umbelliferon och psoralen.
flavonoider är ett sammanfattningsnamn för ett antal färgpigment som finns i växter. Beroende på strukturen så kan de vara gula, röda eller blå pigment. De kallas ibland vitamin P, eftersom de påverkar permeabiliteten – genomsläppligheten – i de tunnare blodkärlen. Bland de vanliga aglykonerna återfinns apigenin, luteolin och quercetin.
steroider innefattar två medicinskt viktiga grupper steroidhormoner och hjärtaktiva glykosider. Steroidhormonerna indelas i sin tur i två klasser: 1. sexualhormon eller könshormon (t.ex. progesteron, testosteron och östron) och 2. binjurebarkshormon (t.ex. kortison och prednisolon). Sexualhormonerna har legat till grund för utvecklingen av antikonceptionsmedlen, dvs det som finns i p-piller.
saponiner är glykosider som sänker ytspänningen hos vattenlösningar samt kan förstöra cellmembranet på röda blodkroppar. Fiskar som befinner sig i en lösning av saponiner dör, vilket är principen för exempelvis rotenonbehandling av fiskesjöar. Kända saponiner är glycyrrhizin, rotenon och senegin II.
garvämnen är det vi i dagligt tal kallar garvsyror. De indelas i två grupper: hydrolyserbara och kondenserade garvämnen beroende på strukturen på byggstenarna.
kolhydrater består av kol, väte och syre och bildas i växternas fotosyntes från koldioxid och vatten. De delas in i sockerarter (t.ex. glukos, fruktos och sackaros), samt stora molekyler som stärkelse och cellulosa.
aminosyror, peptider, proteiner: Aminosyror innehåller två funktionella grupper; en karboxylgrupp och en aminogrupp. När två eller flera aminosyror kopplas ihop så får man peptider. Riktigt stora peptider kallas för proteiner. Växter kan framställa egna aminosyror men människan och de flesta djuren måste via födan få i sig vissa aminosyror för att kunna överleva. Många ormgifter är peptider eller proteiner. Insulin är ett hormon och läkemedel som består av polypeptider.
| Lästips: |
| Samuelsson, G. 1982. Lärobok i farmakognosi. 2:a uppl., SFT förlag AB., Stockholm. |
| Samuelsson, G. 1992. Drugs of Natural Origin. 3:e uppl., Swedish Pharmaceutical Press, Stockholm. |
| Sandberg, F. och Bohlin, L. 1993. Fytoterapi – Växtbaserade läkemedel. Hälsokostrådets förlag AB, Malmö. |