Träck och urin mer än man tror

I äldre svenska farmakopéer omnämns grekiskt vitt. Det var det vita på exkrementer främst från hund, men även andra djur. Detta innehåller mycket kalksalter och en fransk läkare hävdade 1714 att "Invärtes taget, verkar det lösande, fördelande, renande, i synnerhet vid halsfluss, bröstinflammation, kolik; man applicerar det äfven utvärtes för att upplösa tumörer". Från mitten av 1600-talet utgav en läkare till och med en bok vars titel var 'Det hälsosamma träck-apoteket; hur man med hjälp av avföring och urin kan kurera de svåraste sjukdomar och skador från hjässan till fötterna'.

Linné hävdade att hundskarn "var användbart mot intermittent feber; af mus,  maskar; af oxe, mot reumatism o. febrar; af får, mot gulsot; af påfågel, mot svindel o. epilepsi; af dufva: dess kraft tvifvelaktig". Intermittent feber är vad vi i dag kallar malaria. En med Linné samtida läkare beskrev ett sätt att bereda en "Gulsotssaft af Gåseträck, färsk, hälst hwit".

Även urin från olika källor var ett uppskattat medel inom medicinen. Dioskorides skriver, att människourin, den egna, drucken, hjälper mot bett av ormar, mot dödande gift och begynnande vattusot. Hundurin, pågjuten, mot bett av galna hundar. Urin av en oskyldig gosse, drucken, hjälper mot svår andnöd. Svinurin är ett speciellt medel mot blåssten. Geturin, drucken, med vatten, mot vattusot. Under 1600- och 1700-talen var ett populärt läkemedel framställt av destillerad urin.

Folkmedicinskt har träck och urin använts i Sverige långt in på 1900-talet och idag finns karbamid, dvs urinämne, i de flesta hudlotioner och ansiktskrämer som en fuktbevarande tillsats. På senaste tiden har urinämne även börjat dyka upp i tandkräm och tuggummi. Ett gammalt folkmedicinskt sätt att bota hudsprickor i fötterna var annars att pinka i en grop och sedan ställa sig barfota däri.

Urinämne eller karbamid upptäcktes 1773 men framställdes inte i rent tillstånd förrän 1799. Den svenske kemisten Jöns Jacob Berzelius (1799–1848) införde begreppet organisk kemi om naturprodukterna. Naturprodukter var ämnen som förekom i levande organismer. Allt övrigt var oorganiskt och kunde framställas på laboratorium. År 1828 då den tyske kemisten Friedrich Wöhler (1800–1882) lyckades framställa urinämne ur ammoniumcyanat – ett oorganiskt ämne – insåg man att man kunde göra kolföreningar. Definitionen med organisk kemi som identiskt med naturprodukter fungerade inte längre och organisk kemi definierades då om till att gälla kolföreningarnas kemi. En definition som fortfarande gäller.