Linné och läkemedlen
Medicinalväxter då och nu
Många viktiga läkemedel kommer från naturen. På 1700-talet behövde alla läkare ha kunskap om läkande växter.
Linné var inte bara botanist. Han var även läkare och visste vad en patient behövde. Det som under Linnés tid var folkmedicin är den moderna medicinens vagga. Med kemins hjälp kan man hitta nya läkemedel i medicinalväxter och andra organismer i naturen.
Här kan du lära dig mer om medicinalväxter på Linnés tid, men också om läkeväxter som används idag, om giftiga växter och naturläkemedel. Vi berättar också om kemiska ämnen i naturen och hur de används av människor, växter och djur.
Medicinalväxter och Linné
På sjuttonhundratalet kunde man inte studera enbart botanik vid universitetet. Om man var botaniskt intresserad så var det enda sättet att lära sig mera att utbilda sig till läkare. Det gjorde Linné. Under några år på 1730-40-talen praktiserade han som läkare. Bland patienterna fanns drottning Ulrika Eleonora. När han blev professor i medicin i Uppsala 1741 avbröt han sin praktik och började undervisa i medicin och botanik för studenterna. Han lärde sig således om medicinalväxter både till följd av sitt botanikintresse och under sina studier till läkare. Många av dåtidens läkemedel var nämligen medicinalväxter.
Materia medica – växter, mineral och djur användbara i medicinen
ställning över användbara läkeväxter.
År 1749 gav han ut boken Materia medica. Det är ett gammalt ord för läkemedel och boken är en lista över växter, mineral och djur som Linné tyckte var användbara i medicinen. Under sjuttonhundratalets första hälft användes i Sverige den s k Stockholmsfarmakopén från 1686, som lista över befintliga läkemedel. Den byggde på liknande medicinska böcker i framför allt Tyskland och Österrike.
Eftersom Linné tyckte att mycket av innehållet var värdelöst för behandling av sjukdomar moderniserade han listan och motiverade valet i sin Materia medica. Denna och två uppföljande böcker användes sedan i medicin- och farmaciundervisning över hela Europa (vilket på den tiden ansågs vara hela världen) i flera decennier. Linné skrev även flera avhandlingar om läkemedel och läkemedelskontroll, t.ex. hur man med hjälp av smak och lukt avgjorde kvalitén och användbarheten av medicinalväxter, samt att preparaten inte var för gamla.
Pharmacopoea Svecica – den första svenska riksfarmakopén
Materia Medica var även en signal till de svenska medicinska myndigheterna att det var dags att modernisera medicinen och drygt tjugofem år senare gavs Pharmacopoea Svecica ut år 1775 – den första svenska riksfarmakopén. Linné hade stort inflytande över framtagandet och förde hela tiden en intensiv brevväxling med Abraham Bäck, som var ordförande för farmakopékommittén.
Botaniska trädgården – en plats för undervisning om medicinalväxter
I sin botaniska trädgård odlade Linné alla den tidens viktiga medicinalväxter som gick att odla i Sverige men även många växter som han ville ha för sina botaniska iakttagelser. Han använde trädgården för demonstrationer av medicinalväxter och botanik för medicinstudenterna. Bland de växter som han odlade kan nämnas opievallmo, vänderot, belladonna, malört och kamomill.
medicinalskåp som innehåller den tidens
viktigaste läkemedel för att demonstreras
för läkarstudenterna. Skåpet finns beskrivet
i Valda avhandlingar utgivna av Svenska
Linnésällskapet.
En del av de som inte gick att odla i Sverige fanns som torkade material i ett medicinalskåp. I skåpet finns fortfarande många exotiska växtpulver som kinabark, sennablad, senegarot och kvassia, och kryddor, t.ex. kanel, ingefära och pomerans. Skåpet finns nu i Linnémuseet i Uppsala.
Referenser:
Linné, C. von 1725. Örtabok. Stockholm. (Nytryck: 1957, Almqvist&Wiksell, Uppsala).