Linné som lärare i medcin
Den 25 oktober 1741, höll Linné sin installationsföreläsning som handlade om de upptäckter som kunde göras, och det gagn som borde vinnas, genom naturvetenskapliga resor inom fäderneslandet. Han fick nu tillfälle meddela vad han själv kunnat bidra med under sina resor. Som nämnts tidigare gick det 1742 igenom att Rosén och Linné bytte professurer. Linnés intressen låg ju mer inom botaniken och Roséns inom anatomin och praktisk medicin. Föreläsningarna hölls i Gustavianum men det förekom också privata s k kollegier och dessa hölls i hans hem. Denna undervisning var ekonomiskt inbringande. Olika antal elever (50–60 åhörare) lyssnade. Det som mest lockade var föreläsningar om dietiken. Antalet studenter i Uppsala var vid den tiden totalt 500–600.
Naturvetenskapens inklusive medicinens uppblomstring i Uppsala kan ha orsakats av att de åldriga professorena nu ersatts, och att mycket i undervisningen fick ett nyhetsvärde. Att föreläsningar inom läkekonsten blev populära hängde också samman med att det fanns så få läkare varför användandet av läkeväxter också utövades av s k kloka gummor och gubbar. Också för preventionen, dvs att på saklig grund påverka hälsan hos folket genom förbättring av levnadsförhållanden, mat, dryck, kläder och bostäder var Linnés undervisning till stor nytta. Eleverna antecknade och spred kunskapen i sin tur i landet.
Forskande elever
Linné hade ett stort antal lärjungar. Man brukar kalla dem ”linneaner” och de som gav sig ut i världen utanför landets gränser betecknades som ”apostlar”. Båda benämningarna förpliktigade till att både bedriva vetenskap och sprida tillgänglig kunskap. Man kan se Linnés roll som läraren, föredömet. Man kan också i relationen till eleverna se en uppdragsgivare med, får man intryck av, en viss auktoritär hållning. Vad kan Linné ha lärt ut? De som följde med honom på resorna måste ha tagit intryck av hans förmåga att intervjua den lokala befolkningen – hur han närmade sig dem som hade information och kunde bidra till den centrala frågan, nämligen ”till vad nytta”? Många av eleverna blev provinsialläkare, några apotekare men även präster. En intressant företeelse inte minst ur pedagogisk synpunkt är avhandlingarna.