Linné – sedd från vår tid
Från epok till epok läggs nya upptäckter till de tidigare. Förbättrad teknik och metodik leder ibland till att det som tidigare betraktats som rätt visar sig vara delvis eller helt felaktigt. Men även övertygande fakta kan ibland mötas av svårigheten att överge tidigare föreställningar eller bristande vilja att förändra i enlighet med vad ny kunskap visar.
Linné samlar in fakta och ordnar dessa i en systematik. På så vis kan kunskapen göras mer tillgänglig. Han formulerar också antaganden och drar slutsatser. Hans religiösa förankring färgar detta. Han har ett poetiskt, lyriskt sätt att skriva. Det gränsar ibland till det ockulta. Samtidigt är tonen auktoritär: som en predikan från en predikstol. Blandningen av teologi och naturvetenskap kan emellanåt bli motsägelsefull. Linné återkommer ofta till Skaparen men beskriver ändå naturens utveckling på ett sätt som ger föga utrymme för bibelns skapelseberättelse.
Hippokrates formulerade redan på 400-talet f.Kr. riktlinjer för läkarens verksamhet – att förebygga, bota, lindra och skänka tröst. Det gäller än idag. Man finner i dessa skrifter också temat om människans hälsa i relation till luft, mat, dryck, rörelse och vila. Linnés arbeten om dietiken ansluter påtagligt till dessa lärosatser och regler. Han förenar antikens aforismer (visdomsord) med frihetstidens begynnande empiriska vetenskap. Det bestående i Linnés bidrag till medicinsk och famaceutisk vetenskap är inte detaljerna utan en helhetssyn på läkarens roll och verksamhet. Hans slutsatser om enskildheter kan ofta vara präglade mer av försök att förklara än fakta. ”Samekvinnan dricker grodrom och pinas länge av kväkande grodor i magen”. Han beskriver utmärkt sjukdomsförlopp som t.ex. skörbjugg och hur sjukdomen mildras genom att den sjuke äter berberisbär. I dag vet vi att skörbjugg orsakas av C-vitaminbrist. Att berberisbären innehåller C-vitamin vet inte Linné. Han menar att skörbjugg förorsakas av salt och stillasittande så att man inte svettas.
Linnés bidrag till det medicinska verksamhetsområdet ligger i hur läkare och forskare skall arbeta. Linné lär att en klok läkarkonst kräver förmåga att iakttaga, den ständiga frågan om orsak och verkan, att träget samla iakttagelser och placera in dessa i en systematisk klassificering. Det är knappast som praktiserande läkare Linné fick sin stora betydelse även om hans insatser i dåtiden säkert varit uppskattade. Det är insikten om den mångfald och det samspel som finns i de tillgångar vi har i naturen. Hur detta kan utnyttjas (Oeconomia naturae) och för den skull också missbrukas (i berusningsmedel t ex) är centralt i Linnés betydelse för läkarvetenskapen.
Linné har inte enbart genom sina rön bidragit till läkekonst och läkarvetenskap utan öppnat våra sinnen för ännu aktuella och levande begrepp som mångfald, faran av att rubba det ekologiska systemet, universitetets uppgift att föra ut sina rön (”den tredje uppgiften”) och vikten av lärarens roll som föredöme och eldsjäl.