Linné och elektricitetens terapeutiska användning

Linné hade genom A. Bäck 1745 fått uppgifter om elektricitetens terapeutiska användning ute i Europa. Det var genom kontakten med Sauvages i Montpellier som Linné skulle få ett djupare intresse för elektriciteten. Sauvages beskriver i ett brev till Linné hur han lyckats bota ett antal paralytiker (förlamade) med elektricitet. Även andra sjukdomar, som reumatism, kylknölar och epilepsi hade behandlats. Linné svarade att han skall börja med det snaraste att använda elektricitet. Linné och Rosén satte igång under 1750-talet. Behandlingen utfördes av Professor Strömer (elektromedicinsk privatpraktik) som biträddes av Linnés lärjunge Pehr Zetzell. Resultaten redovisades i skriften ”Försök med Elektricitetens verkan på människans kropp” (1752) och behandlingen blev så populär att man införskaffade en elektricitetsmaskin till Nosocomium i Uppsala. Den sköttes av Zetzell som också skrev en avhandling om resultaten, ”Elektriskt – medicinska satser” (1754). Innan dess disputerade Johan Lindhult för Linné 1752 på ett ämne ur Materia medica (”Sjukdomar som igenom Electriciteten blifvit lindrade eller lyckeligen botade”). Linné ville förena elektricitetens verkningar på nervsystemet med sina teorier om lukternas betydelse. ”Electricum finns i luften, förs genom inandningen till lungorna, varifrån det av blodet leds till hjärnan och där förvaras såsom i en laddflaska för att genom nerverna spridas i kroppens olika delar.” Kanske hade Linné en föraning om nervcellernas aktionspotentialer. Även i motsatt riktning kan denna Materia electrica förmedla kroppsliga intryck till hjärnan. Om detta har Linné en ganska dunkel uppfattning.

Det blev en modesak att använda elektrisk behandling och sannolikt fanns suggestiva moment med i effekterna.