Kontroll över apoteksverksamheten och inventering av läkemedelsväxter

Redan från det man upprättade de första apoteken i Sverige fanns föreskrifter om kontroll över verksamheten. Det skedde bl a genom visitation det vill säga besök av för detta ändamål förordnade och meriterade personer. Det var högtidliga förrättningar. När Linné visiterade akademiapoteket i Uppsala (1741) närvarade fakultetens ledamöter, landshövdingen, universitetets rektor och sekreterare samt stadens borgmästare. Linné var tveklöst auktoriteten i sammanhanget. Hans arbeten (Systema Naturae 1735, Genera Plantarum 1737, Upsats på de medicinalväxter som i Apotheken bevaras och hos oss i fäderneslandet växa 1741, Materia Medica 1749, Philosophia botanica 1751, Species Plantarum 1753, Plantae officinales 1753) var tungt vägande läromaterial i sammanhanget. Av betydelse var också de resor Linné gjorde i landet för att inventera förekomst av växter som kunde användas för beredning av läkemedel. Under 1740-talet var denna fråga aktuell i riksdagen som ju också anslagit medel för Linnés inventeringar. Linné hade till Vetenskapsakademin lämnat in en förteckning över de växter som fanns inom apoteken (se ovan ”Upsats på de medicinalväxter...” 1741) och 1753 kom en avhandling ”Plantae officinalis” som hanterade frågan om hur man skulle kunna odla lämpliga medicinalväxter. Tidigare hade apotekare odlat en del medicinalväxter i begränsad omfattning  (J.Ferber, Agerum utanför Karlskrona hade år 1711 en trädgård omfattande 8 tunnland med en stor del växter av medicinsk betydelse). År 1739 odlades 400 olika växter som med Linnés hjälp fördes upp i en förteckning (Hortus agerumensis). Men först med Linnés inflytande kom det till en mer betydande inhemsk odling som under 1700-talet medförde att landet kunde producera en stor del av de växtdroger man behövde.