Avhandlingarna

a. Dietiken
Födoämnenas betydelse för hälsan behandlas bl a i avhandlingen ”Det förändrade köket” (1757). Här finner man en genomgång av vad som ingick i födan tidigare det vill säga före 1700-talet och hur vissa växter ersatts av andra till nytta eller eventuell nackdel. Även olika djurs bidrag till kosten finns med i katalogen. Hetsande kryddor påskyndar åldrandet och mängden av sötsaker gör fibrerna tunna och försvagar kroppens vävnader. Hinduerna har vi att tacka för té, kaffe och choklad, amerikanerna däremot för den giftiga tobaken av vilken hela världen är smittad. Denna insikt fanns tydligen redan på 1700-talet.

I avhandlingen ”Ätliga Frukter” (1763) påpekas att människan inte står närmare något annat djur än apan och har samma slags händer och tänder lämpade för att plocka och äta frukt. Fyra framtänder att bita av frukten och hörntänder att sönderdela den, kindtänder att mala sönder. Mogna frukter framhålls som nyttig föda om de doseras i rätt mängd. Avhandlingen inventerar och systematiserar bär, stenfrukter, äppelfrukter, skidfrukter, sädeskorn och nötter.

b. Sjukdomsläran
I avhandlingn ”Hinder för läkekonsten” (1752) behandlas behovet av noggrann kännedom om sjukdomar och läkemedel. Man hävdar att många läkemedel försummas beroende på okunnighet. Orsaken till att läkemedlen inte utnyttjas anser författaren vara:

1. slentrian
2. olika teorier förankrade i olika perioder
3. försummat fastställande av sjukdomens art
4. förhastade och ovederhäftiga åsikter om gifter och åtskillnaden mellan dessa och läkemedlen som blott skiljer sig från varandra genom olika styrka
5. kvacksalvares misstag
6. läkarnas försiktighet och rädsla att vålla skada
7. för små läkemedelsdoser
8. apotekarnas okunnighet i botanik så att de ofta säljer falska växter istället för äkta
9. bruket av compocita, det vill säga sammanblandning av oförenliga läkemedel
10. okunnighet om de naturliga klasserna
11. underlåtenhet att använda huskurer
12. underlåtenhet att göra resor i Europa
13. försummande att studera botaniska skrifter
14. slarv vid sättet att framställa läkemedel
15. vårdslöshet avseende att vid rätta tidpunkten insamla läkemedelsväxter och förvara dem på rätt sätt

c. Berusningsmedel
En genomgång av olika berusningsmedel avseende verkningar finner man i avhandlingen ”Berusningsmedel” (1761). Här tas upp verkningarna av jästa och destillerade spritdrycker och av berusningsmedel som inte behöver beredas utan kan tas direkt från naturen. Effekten av opium, frön från spikklubba, belladonna, röllika, saffran, tobak etc. beskrivs. Intressant är iakttagelsen av beroende och abstinens hos den som långvarigt dricker alkohol. Linné gör en tydlig beskrivning av ”den eländiga Brännwins suparen, då han om morgonen kommer ur sängen, vara modfälld, darrande, melancholisk, och siuk i alla lemmar...” men när han åter fått brännvin beskriver han vidare så blir vederbörande nöjd och frisk tills dess vätskan förflugit”. Abstinens och biverkningar beskrivs ingående. Hur alkohol påverkar kroppens funktioner har han teorier om, men de är helt felaktiga. Linné noterar att röllika (Achillea millefolium) ibland ersatte humle vid öltillverknng och framkallade att ”folket skulle bli mycket yra och galna”.

Enligt Linné är kroppen, i funktionell mening får man anta, uppbyggd av dels nervsystemet, dels den fibrösa vävnaden. Det fibrösa systemet utgörs inte enbart av muskulatur och stödjevävnad utan hit hör även blodomloppet. Han konstaterar att nervsystemet har två funktioner nämligen sinnesförnimmelser och rörelser. Det vi idag kallar det kognitiva systemet, det vill säga regleringen av minne, medvetande, känsloliv etc., nämns inte. Nervernas reglering av muskelverksamhet inkluderar bortskaffandet och utsöndringen av produkter, liksom andning och blodcirkulation.

För att upphäva en sjukdom ansåg Linné att man skall framkalla en förändring i kroppsvätskorna eller de fasta delarna som är motsatt det tillstånd som framkallat sjukdomen (contrariorum e contrariis curatio). Människans kropp kan ”considdereras som en balance, hvilken, då han aequilibrerar, må vi väl, men så snart någon öfvervigt blir på någon sida, så äro vi sjuke” (Linnés föreläsning, 1771, se O E A Hjelt). Detta att naturens jämvikt beror på en kamp mellan olikheter är en central uppfattning hos Linné.

Jämvikt är ett begrepp som ofta återkommer när han ser på sjukdom. Spår av den antika humoralpatologin (sambandet mellan kroppens flytande innehåll och sjukdom) kan anas i Linnés syn på uppkomst av sjukdom.

Sjukdomsläran (patologin) omfattade enligt Linnés Clavis medicinae(1766), etiologi, semiologi (symptomlära), diagnostik och prognostik. Finns det då något särskilt utmärkande i det Linné bidrog med avseende medicinsk forskning? Linné ställde höga krav på den medicinska forskningen. Han ansåg den vara en del av naturvetenskapen och den skulle metodologiskt följa samma regler, det vill säga att diagnos och behandling skulle grundas på experiment och iakttagelser. Fördomar och trossatser skulle bemötas med kunskap om kroppens byggnad och funktioner. Den rationella hanteringen och förebyggandet av sjukdomar skapas ur fakta hämtade från anatomin, botaniken, kemin och fysiologin ansåg Linné. I sin gärning som lärare satte han som mål att träna förmågan till vetenskapligt iakttagande. Samtidigt framhölls betydelsen av tolerans genom att tolkningen av orsakssamband hade ett spelrum så länge det fanns en brist på kunskap och förhoppning om ny.

Varje sjukdom skulle betraktas uifrån dess:

1. kännetecken (signa) det vill säga symptom,
2. väsen (essentia) varmed man avsåg symptomens utgångspunkt (t.ex. inflammation i lungsäcken),
3. orsak (causa) det som alstrar sjukdomen.

För att förstå orsaken till sjukdom måste man enligt Linné ha ett system där olika sjukdomar kan grupperas. Grupperingen kan ske med avseende på symptom och iakttagelser man gjort vid obduktion. Linné hade erfarenhet från botaniken att katalogisera och sätta upp system. Den erfarenheten omsatte han även i ett system för sjukdomar (Genera morborum). Här finns sjukdomarna uppställda i ordningar, klasser och släkten med hänvisning till vissa diagnostiska symptom. När Linné ordnade sitt system tog han intryck av två samtida forskare som han hade nära kontakt med: den franske forskaren Francois Boissier de Lacroix, (1706–1767; han kallade sig själv för Sauvages), som ställt upp ett ”Nosologia methodica” och holländaren Herman Boerhaave (1668–1738).

Man bör påpeka att indelningsgrunden i dessa klassifikationer, sedd utifrån dagens kunskap, inte var korrekt men stimulerade till att uppmärksamma detaljer i symptombilden, gav en översikt i sjukdomsläran och försök till att ordna behandlingsprinciperna. Linnés system byggde i första hand på symptombilden. För febrar följdes en annan indelningsgrund (utbredningssätt, sjukdomsförlopp): febrar med utslag, kritiska febrar och inflammatoriskt betingade febrar.

Utöver systematiken för sjukdomar satte Linné också upp en katalog över läkemedlens egenskaper. Han delar in läkemedel i smakande (smaklösa, skarpa, beska) och luktande ämnen (välluktande och starkt luktande). De förra menar han påverkar det fibrösa systemet medan de luktande, det vill säga flyktiga ämnen, har sin verkan inom nervsystemet.

Ämnena fördelas på klasser och ordningar och inom varje ordning samlas olika ämnen i huvudsak hämtade från växtvärlden. Detta redovisas av eleven J T Fagraeus 1758 i avhandlingen ”Starkt luktande läkemedel”. I skriften Materia medica (1733) och avhandlingen ”Observationer i materia medica” (1772) inventeras de växter som använts för vissa medicinska ändamål. Förteckningen tar upp fakta om användning och verkan. Uppgifterna hade hämtats från en rad länder även utanför Europa. Växterna anges med genus och trivialnamn.

En uppställning av tillgängliga läkemedel och deras beredning kallas farmakopé. Någon sådan fanns inte i Sverige under 1500-talet och behovet började egentligen inte bli aktuellt förrän under 1600-talet då de första apoteken kom till. Apotekarna kom vid den tiden från Tyskland och hade med sig sina farmakopéer. När Collegium Medicum bildades och fick sina rättigheter och skyldigheter år 1663 var en av de första uppgifterna att ordna en farmokopé. En Pharmacopoea Holmiensis ställdes i ordning (1686). Den fick ingen större spridning i landet och behovet av en fullständigare uppställning ledde till att livmedikus A. Bäck fick i uppdrag ”att uppsätta den nya farmakopén”. Till sin hjälp hade han Linné som framför allt bidrog till avdelningen läkemedlens verkan och användning. Detta dokument, (Materia medica), innehöll ca 380 enkla medel, avdelningen ”Praeparata et Composita” ca 400 kemiska preparat och beredningar – därtill en förteckning över medel som framkallar kräkning (emeticorum), medel med innehåll av kvicksilver, opium och ett alfabetiskt register. Farmakopén beskrev också hur torkning av växtdroger skulle ske, pulverisering mm. Pharmacopoea Svecica kom ut 1775, dvs 3 år innan Linné gick ur tiden.

Redan från det man upprättade de första apoteken i Sverige fanns föreskrifter om kontroll över verksamheten. Det skedde bl a genom visitation det vill säga besök av för detta ändamål förordnade och meriterade personer. Det var högtidliga förrättningar. När Linné visiterade akademiapoteket i Uppsala (1741) närvarade fakultetens ledamöter, landshövdingen, universitetets rektor och sekreterare samt stadens borgmästare. Linné var tveklöst auktoriteten i sammanhanget. Hans arbeten (Systema Naturae 1735, Genera Plantarum 1737, Upsats på de medicinalväxter som i Apotheken bevaras och hos oss i fäderneslandet växa 1741, Materia Medica 1749, Philosophia botanica 1751, Species Plantarum 1753, Plantae officinales 1753) var tungt vägande läromaterial i sammanhanget. Av betydelse var också de resor Linné gjorde i landet för att inventera förekomst av växter som kunde användas för beredning av läkemedel. Under 1740-talet var denna fråga aktuell i riksdagen som ju också anslagit medel för Linnés inventeringar. Linné hade till Vetenskapsakademin lämnat in en förteckning över de växter som fanns inom apoteken (se ovan ”Upsats på de medicinalväxter...” 1741) och 1753 kom en avhandling ”Plantae officinalis” som hanterade frågan om hur man skulle kunna odla lämpliga medicinalväxter. Tidigare hade apotekare odlat en del medicinalväxter i begränsad omfattning  (J.Ferber, Agerum utanför Karlskrona hade år 1711 en trädgård omfattande 8 tunnland med en stor del växter av medicinsk betydelse). År 1739 odlades 400 olika växter som med Linnés hjälp fördes upp i en förteckning (Hortus agerumensis). Men först med Linnés inflytande kom det till en mer betydande inhemsk odling som under 1700-talet medförde att landet kunde producera en stor del av de växtdroger man behövde.

Förr utgjordes alla läkemedel av naturprodukter, det vill säga en hel växt, delar av en växt eller extrakt därav. Den latinska beteckningen för läran om dessa produkter var Materia medica. Linnés system för klassificering av växterna och hans studier kring användandet av naturprodukter i medicinskt syfte, (medicinalväxter), bidrog till kunskaperna härvidlag. Människan har dock använt växter och djurprodukter som läkande medel långt före Linné. Opium, ginseng och rabarber lär ha använts för 5000 år sedan. I modern tid är många läkemedel syntetiska produkter. Ofta har man isolerat den verksamma substansen från en naturprodukt. Linné hade inte tillgång till det kemiskt analytiska kunnande vi har numera. Hans insats var beskrivningen av växternas medicinska egenskaper. Kopplingen mellan effekt, sjukdomsorsak och den kemiskt verksamma substansen (struktur- och aktivitetsstudier) är resultat av senare tids forskning.

Det finns anledning att i detta sammanhang beskriva vad vi idag menar med  naturläkemedel och naturmedel. Naturläkemedel är läkemedel vars beståndsdelar utgörs av en växt- eller djurdel, bakteriekultur, mineralsalt eller saltlösning. Medlen står under kontroll (Läkemedelsverket) avseende kvalitet, effekt och säkerhet. Naturmedel har inte genomgått för naturläkemedel (läkemedel) föreskriven kontroll men skall godkännas av Läkemedelsverket. Naturprodukter med medicinska påståenden som inte är naturläkemedel eller naturmedel är olagliga. Det kan ibland vara svårt att veta var gränsen går mellan naturläkemedel och kosttillskott.

Linné hade genom A. Bäck 1745 fått uppgifter om elektricitetens terapeutiska användning ute i Europa. Det var genom kontakten med Sauvages i Montpellier som Linné skulle få ett djupare intresse för elektriciteten. Sauvages beskriver i ett brev till Linné hur han lyckats bota ett antal paralytiker (förlamade) med elektricitet. Även andra sjukdomar, som reumatism, kylknölar och epilepsi hade behandlats. Linné svarade att han skall börja med det snaraste att använda elektricitet. Linné och Rosén satte igång under 1750-talet. Behandlingen utfördes av Professor Strömer (elektromedicinsk privatpraktik) som biträddes av Linnés lärjunge Pehr Zetzell. Resultaten redovisades i skriften ”Försök med Elektricitetens verkan på människans kropp” (1752) och behandlingen blev så populär att man införskaffade en elektricitetsmaskin till Nosocomium i Uppsala. Den sköttes av Zetzell som också skrev en avhandling om resultaten, ”Elektriskt – medicinska satser” (1754). Innan dess disputerade Johan Lindhult för Linné 1752 på ett ämne ur Materia medica (”Sjukdomar som igenom Electriciteten blifvit lindrade eller lyckeligen botade”). Linné ville förena elektricitetens verkningar på nervsystemet med sina teorier om lukternas betydelse. ”Electricum finns i luften, förs genom inandningen till lungorna, varifrån det av blodet leds till hjärnan och där förvaras såsom i en laddflaska för att genom nerverna spridas i kroppens olika delar.” Kanske hade Linné en föraning om nervcellernas aktionspotentialer. Även i motsatt riktning kan denna Materia electrica förmedla kroppsliga intryck till hjärnan. Om detta har Linné en ganska dunkel uppfattning.

Det blev en modesak att använda elektrisk behandling och sannolikt fanns suggestiva moment med i effekterna.