Läkekonst och vetenskap
Vetenskap och beprövad erfarenhet
Källa: Aphorismorvm Hippocratis, Venetie MDCXXIX
Läkekonst innebär att på ett riktigt sätt utnyttja den kunskap som finns. Förr hämtade man denna kunskap från folkmedicinen, dvs sedvänjor om hur man kunde förebygga och komma till rätta med sjukdomar. Hippokrates (ca 460–370 f.Kr.) anses som ”läkekonstens fader”.
Av de Hippokratiska skrifterna framgår att läkekonsten för att kunna utvecklas kräver kunskap om ”vad människan är” som det uttrycks på ett ställe. Här finner vi också den regel för läkarens verksamhet som ännu i dag gäller: ” …att förebygga, bota, lindra och ge tröst”.
Läkarvetenskap står för kunskap om sjukdomar och skador och deras botande och bygger på s k empirisk forskning. Diagnos och behandling styrs av som man brukar uttrycka det ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Forskaren sätter upp ett antagande (teori, hypotes) och genom att samla in tillämpliga uppgifter (data, observationer) kan hypotesen förkastas som ogiltig eller antas som riktig. Mängden data måste vara tillräckligt stor och vissa regler gäller för att kunna säkerställa sambandet mellan orsak och verkan. Det finns också etiska regler för hur forskning på människor och djur får bedrivas. Utöver systematiskt sökande efter kunskap finns en annan viktig sak att tänka på. Vi måste vara beredda att omvärdera tidigare rön. Tillväxten av kunskap kan leda till ett nytt sätt att se på orsak till och behandling av vissa sjukdomar.
Att:
- Rätt utnyttja befintlig kunskap
- Förstå kroppsliga inklusive mentala funktioner
- Tillföra ny kunskap
- Vara beredda ändra på gängse syn på orsaken till och behandlingen av viss sjukdom
är hur vi idag ser på läkekonst och vetenskap.
I det följande skall vi ta upp vilka förutsättningarna för läkekonst och vetenskap var på 1700-talet och hur Linné i sin läkargärning utnyttjade dessa förutsättningar som praktiserande och forskande läkare.
Tro och vetande
På 1700-talet började man ifrågasätta vissa dogmatiska föreställningar. Det var en svår balans som mötte forskaren. Konsekvenserna av att sätta i fråga rådande doktrin i ett auktoritärt samhälle kunde vara riskabla. Linné kom från ett prästhem. Han hade en religiös övertygelse och måste balansera sin syn på naturen mot denna övertygelse. Han påtalar människans likheter med aporna och sätter in människan i djurvärldens systematik men skall ändå undvika att ifrågasätta den bibliska skapelseberättelsen. På sina resor möter han mycket folktro. Ur denna folktro skall han utvinna vad som fyller måttet att vara så beprövad erfarenhet att det kan vara till nytta.
Källa: Linné och hans apostlar S Sörlin, O Fagerstedt, Natur och Kultur, 2004
Naturvetenskapens ställning
Nyttoaspekten ligger i tiden för Linnés verksamhet. Han hade Rikets ständers uppgift att inventera landets naturresurser och hur man kunde utnyttja dem för bl a nya läkemedel. Naturvetenskapen var lågt värderad. Teologer betalades bättre och hade högre social status. Resurserna för läkarvetenskap vid universiteten var dåliga. Men i tiden låg förändringar. Linné och en krets kring honom grundade Vetenskapsakademin till stöd för naturvetenskaplig forskning. Den politiska situationen var också gynnsam för naturvetenskap. Landet var ekonomiskt i kris efter Karl XII:s krigföring och behövde en inventering av landets resurser, internationellt samarbete och kunskapsutbyte inom naturläran. Forskningens förutsättningar var även på den tiden knutna till sponsorer. En eldsjäl behövdes för att med energi, ambition och förmåga tolka och ordna kunskap så att den blev tillgänglig och inte minst presentera rön så att den politiska ledningen förstod och lät sig övertygas. Linné var denna eldsjäl.
Linnés personliga förutsättningar
Linné drevs av en påtaglig kunskapstörst, ägde förmåga att se detaljer i sin omgivning och att systematisera observationer. I dagens forskningspolitik möter man begreppen grundforskning och tillämpad forskning. Grundforskningen är mer föutsättningslöst ägnad att skapa en kunskapsbank. Den tillämpade forskningen har ett mer nyttoinriktat syfte. I Linnés verksamhet fanns både grundforskarens fråga om en sjukdoms orsak (patogenes) och undersökningar om lämplig behandling, dvs till vad nytta kunde man använda viss information. Linné måste ha haft en betydande positiv och övertygande utstrålning. Detta fanns med honom redan som ung. Som vuxen ger han intryck av att lätt ha vunnit sin omgivnings förtroende. Makthavare stödde honom. Mängden elever vittnar om att Linné kunde entusiasmera, väcka intresse för forskning och vara den ledande. Ledande i så mening att han var auktoritär och samtidigt inspirerande. Hans omtanke om sina elever när de vistades utomlands kanske kan sättas ifråga. Tiden som praktiserande läkare är förhållandevis kort. Intresset för forskning och den mer akademiska verksamheten har fått störst utrymme. I mötet med patienterna verkar han emellertid ha ingett förtroende.
Människan och jämvikten i naturen
Det vi idag kallar ekologi beskriver djurs och växters levnadsförhållanden. Även om termen ekologi kom i bruk först på 1860-talet kan man finna de grundläggande begreppen om naturens hushållning också i det Linné som läkare lärde ut. Vi möter detta på två sätt hos Linné. Som naturvetare uppmanar oss Linné att inte störa jämvikten i naturen. Som läkare lär han ut betydelsen av att se människan i sin omgivning. Vi påverkas av det klimat vi lever i, tillgång till föda, vårt skydd mot smittobärande organismer osv. Det finns ett ömsesidigt beroende mellan det som ingår i naturen – en jämvikt råder i naturens hushållning (Oeconomia Naturae). Det finns också ett regelverk för hur denna jämvikt mellan naturens element skall upprätthållas (Politia Naturae). Människan är en integrerad del av naturen.