”Det man har lust för, det har man lycka till”

Modern oroas av att Carl ”changerat religionen”. Fadern har en mer tolerant syn och började ge vika för sonens intresse. Carl själv var övertygad: ”ville blifva medicus och botanicus samt intet annat”. Vid ett tillfälle, berättas det, när familjen hade gäster hör Carl sin far yttra: ”… ja det sker alltid – det man har lust för, det har man lycka till!” Carl frågar senare sin far ”om det ägde grund som käre Far sade, när herrskapet var här”? Far frågade glatt vad det var han sagt. Carl upprepar vad fadern sagt. Fadern svarar att det hade sin riktighet, ”… så vida lusten faller på det som är gott”, lade han för säkerhets skull till. Carl svarar: ”Ja min Far, så bed mig då aldrig om att bli präst, ty det har jag slätt ingen lust före”. Fadern svarade ”du vet dina föräldras fattiga vilkor och att det studium, du vill utvälja, är mycket kostsamt”. Men Carl ger sig inte. ”Äga de orden grund, som min far sagt, så förser väl Gud offret. Får jag så lycka, som jag har lust, så fattas ej utvägar för mig”. Fadern svarar med tårar i ögonen och bedrövat: ”Så give Gud lycka! Jag skall ej tvinga dig till det du ej har lust”. Och därmed blev det. Den 14 augusti 1727 reste Carl till Lund för att läsa medicin.

Sannolikt hade Carl inte en aversion mot prästyrket eller mot en religiös trosuppfattning men väl en tidig prägling på det mer jordnära och en intensiv nyfikenhet på naturvetenskapen.