Att utbilda sig till läkare

Som nämnts ovan reste Linné till Lund för att där läsa medicin. Undervisningen var emellertid rätt bedrövlig. Medicinska fakulteten i Lund utgjordes av en enda person: professorn Johan Jacob von Döbeln. Därtill kom att den medicinska fakulteten saknade medel till understöd åt sina studenter. I Lund levde och verkade vid den tiden medicine doktorn Kilian Stobaeus. Han blev 1728 e o professor i Philosofiae Naturalis et Physics Experimentalis och var dessutom livmedicus. Professurens innehavare ”skulle vara läkare och ha kunskap inom anatomi, botanik, mineralogi, kemi och kännedom om naturföremål”. Linné fick bostad hos Stobaeus. Där bodde han under hela sin Lundatid (Storgatan 111). Stobaeus beskrevs som sjuklig, enögd, krumpen på ena foten, plågad av migrän, hypokondri och ryggvärk men betraktades som genial. Linné fick så småningom mycket nära och förtroendefull kontakt med Stobaeus. Det som inledde detta förhållande har Linné själv beskrivit i en av sina självbiografier. Linné hade inga böcker och inga pengar till att köpa några. Han blir bekant med Stobaeus' amanuens, en tysk medicinstuderande, David Samuel Koylas. Koylas hade tillgång till Stobaeus' bibliotek. Linné fick låna böcker genom amanuensens försorg men mot löftet att böckerna skulle vara på plats i biblioteket nästa morgon, innan Stobaeus hade stigit upp. Linné läste således nattetid. Efter någon tid oroade sig professor Stobaeus' mor, som hade sitt rum bredvid Linnés kammare, över att ljuset var tänt under natten i Linnés rum. Hon fruktade att han somnade ifrån ljuset. Då detta var en brandfara rapporterade hon detta för sin son som vid halvtvå-tiden instundande natt stiger in i Linnés rum. Han finner dock sin hyresgäst inte sovande utan studerande en samling böcker – från hans bibliotek. Linné förklarar situationen och Stobaeus blir rörd av medlidande med den fattige och kunskapstörstande studenten. Linné får nu tillåtelse låna böcker ur biblioteket dagtid och uppmanas sova nattetid. Episoden leder också till att utöver tillgång till litteratur får Linné gratis måltider hos professorn, får besöka hans patienter och behandlas som medlem i familjen. Linnés intresse och oerhörda flit gjorde starkt intryck och det uppstod en ömsesidig uppskattning och vördnad.

Linnés far hade nu fullt ut insett att sonen inte hade en framtid som präst. Modern hoppades fortfarande på teologin och konstaterar uppgivet: ”Carl intet gjorde annat än klistrade örter på papper”. Dr Rothman rådde Carl att överge Lund för studier i Uppsala som han ansåg hade fördelar framför undervisningen vid Lunds universitet. Carl hade själv haft tankar på detta och kände sig nu styrkt i beslutet. Föräldrarna samtyckte. Den 23 augusti 1728 reste således Linné till Uppsala dit han anlände den 5 september. Det tog lång tid att resa på den tiden.

När Rothman gav Uppsala företräde framför Lund utgick han från den tid han själv studerat där. Tyvärr hade förhållandena ändrats till det sämre under de 20 år som gått.  Den ena av de två professurerna i medicin innehades av Olof Rudbeck d y och den andra av Lars Roberg. Rudbeck svarade för ämnena anatomi, botanik, zoologi och farmakologi. Ämnena botanik och farmakologi hade nära anknytning. De flesta läkemedel var beredningar från växter. Roberg hade ämnena teoretisk och praktisk medicin, kirurgi, fysiologi och kemi.

Vid tidpunkten då Linné kom till Uppsala hade Olof Rudbeck d y, då 68 år gammal, medgivits tjänstledigt från större delen av sin undervisning. Medicine adjunkten Nils Rosén (Nils Rosenius: adlad 1762 och antog då namnet Rosén von Rosenstein) hade uppdraget att undervisa. Men Rosén var vid Linnés ankomst utomlands så undervisningen upprätthölls av vikarierande adjunkten Elias Preutz. Den andra professorn, Lars Roberg, var inte heller så ung, 65 år, och undandrog sig rätt mycket av den offentliga lärarverksamheten. Han ägnade dock en del tid till privata lektioner. Detta var ekonomiskt mer lönsamt. Tyvärr var denna undervising inte av hög kvalité. Till detta skall läggas att de medicinska institutionerna lär ha varit i ett uselt tillstånd. Underhållet av Akademiska sjukhuset var synnerligen bristfälligt. De medel som anslogs till underhåll var så otillräckliga, att Roberg var tvungen hyra ut en del rum till krog och ölstuga. Detta innebar emellertid sådant oväsen och bekymmer att Konsistoriet förbjöd verksamheten. Någon ekonomisk ersättning för att förbättra situationen utgick inte. Roberg förklarade i ett antal skrivelser till Konsistoriet att brandsynen förklarat lokalerna otjänliga för människor att vistas i.

I Konsistoriet var man väl medveten om Akademiska sjukhusets situation. Roberg konstaterar att Konsistoriet: ”hölt före ganska farligt och oförswarligit woro taga någon folck in i sådana rum, särdeles som de kunde tända an på de största och farligaste husen i staden, hwilcken olycka gud nådeligen afwände”. Under dessa omständigheter ansåg sig Roberg inte kunna ge någon klinisk undervisning. Detta framgår av att ämnet uteslutits ur 1728 års undervisningskatalog. Det hade dock tidigare funnits utrymme för klinisk undervisning i samband med hembesök hos de sjuka. Vid tiden då Linné kom till Uppsala var även denna del av undervisningen avbruten; som Th M Fries skriver i sin levnadsteckning över Linné ”Under Linnaei studenttid ägde något sådant ej rum, vare sig Roberg tröttnat därvid eller patienterna tröttnat på honom på grund af hans tilltagande snikenhet och hans tämligen summariska ordinationer”.

Även botaniska trädgården var i förfall. Den härjades av branden 1702 och hade därefter inte satts i skick igen. Utöver bristande intresse och ekonomiskt stöd fanns också vissa brister hos den som var satt att sköta trädgården:” han icke skal ha den kunskap om trädgårdens rycktande, som wederbör, och at han icke skal hålla sig nycktert utan försumma sin tjenst”(Consist prot. 1728) . Prof Roberg påtalade förhållandena för Konsistoriet, som ”lofwade låta sig det ärendet wara angeläget” – men mer än så blev det inte.

Även den anatomiska undervisningen låg i stort nere i början av 1700-talet. Detta trots den anatomisal som O Rudbeck d.ä. lät bygga ovanpå Gustavianum. I Gustavianum fanns också universitetets bibliotek. Professorn i juridik, Reftelius, klagade över att anatomiska demonstrationer störde annan undervisning. Konsistoriet beslöt därför att demonstrationer endast fick ske onsdagar och lördagar. När Rosén återkom från sin utlandsvistelse använde han anatomisalen men tillhölls att inte använda levande ljus då det innebar fara (brand) för biblioteket.

Linné började således sina studier vid en tid då undervisningen i medicin låg nere genom professorernas bristande intresse och dåliga materiella förutsättningar. Ekonomin var också ett problem för Linné. Pengarna han fått från föräldrarna var snart slut. Han ”måste sätta sig i skuld för maten och måste slita bara foten, då han ej kunde såla sina skor, såvida han ej lät sulan ersättas af något papper, som han lade i skon”. Att studera medicin var vid den tiden inte högt meriterande. Utbildning och handledning var eftersatta och det var svårt att få stipendier för en medicinstuderande. Det var en svår start för Linné. Trots detta lyckades han skaffa sig utbildning och inom kort tid göra betydelsefulla  insatser inom det medicinska området.

I januari 1729 dvs ett år efter det att Linné kom till Uppsala besökte han Collegium Medicum i Stockholm (ungefär motsvarande Socialstyrelsen). Han fick då veta att det skulle ske en offentlig anatomisk dissektion på en kvinna som dömts till döden genom hängning. De avgiftsbelagda anatomiska demonstrationerna utfördes av specialister inom olika medicinska områden. Dissektionerna utfördes på en anatomiteater inrymd i Södermalms Stadshus och pågick i sex dagar. Demonstrationerna var mycket detaljerade. Trots att det var en tung belastning för hans ekonomi, fanns Linné med bland åskådarna på samtliga föreläsningar. Han förde noggranna och omfattande anteckningar.