Linné söker professuren i medicin

Professurerna i Medicin efter Rudbeck och Roberg kunde nu sökas och Linné skickade in sin ansökan. Det gjorde naturligtvis också Rosén och därutöver Roséns lärjunge medicine adjunkten J G Wallerius (1709-1785). Det uppstod en del problem kring tillsättningen. Rosén kom i första förslagsrummet till professuren efter Rudbeck. Linné var vetenskapligt mest meriterad men huvudsakligen i botanik medan Rosén hade meriter genom att i 9 år ha upprätthållit Rudbecks undervisning och framför allt var skicklig inom området anatomi. Linné kontaktade Tessin som lade ett gott ord för honom hos Kansler. Men konsistoriet krävde att Linné skulle avlägga prov för professuren. Kansler menade att detta inte var nödvändigt. Konsistoriet opponerade mot Kanslern men oenighet rådde också inom konsistoriet.  Wallerius påtalar då att det finns anledning granska Linnés gradualavhandling. Linné bifogar en skrift där alla hans publikationer tas upp tillsammans med de enormt meriterande brev han fått från en rad internationellt erkända forskare. Följden blir att Linné inte behöver genomgå disputation men väl Wallerius. Wallerius lämnar då in en avhandling som i princip är en omfattande kritik av de arbeten Linné skrivit. I februari 1741 sker disputationen. Den samlade mycket folk och blev minst sagt stormig.

Till slut ordnas allt upp och Linné och Rosén får var sin professur. I maj 1741 utnämndes Linné till professor i teoretisk och praktisk medicin i Uppsala men redan efter ungefär ett år (januari 1742) skedde genom konsistoriets initiativ ett byte av professurernas innehåll mellan Rosén och Linné. Linné skulle föreläsa bl a i botanik och materia medica medan Rosén tog hand om anatomi, fysiologi, etiologi och läran om medikamenters beredningssätt.