Akademisk karriär – insamlande av material till läkekonstens fromma

Linné tillbringade drygt tre år (1735–1738) utomlands, framför allt i Holland. Vare sig han skulle bli lärare eller praktiserande läkare så krävdes examen och någon sådan hade han inte. Han var inte promoverad medicine doktor. I augusti 1733 började han skriva på en avhandling om orsaken till intermittent feber. Han skulle senare göra klart och använda materialet i Holland för att få doktorsgrad. Man kunde disputera både i  Lund och Uppsala, men det ansågs att bara utländsk doktorsgrad var bra nog. Holland hade ett anseende under 1700-talet som den medicinska vetenskapens hemland. Linné disputerade i Harderwijk 1735 på avhandlingen ”Hypothesis nova de febrium intermittentum causa”. Hans tid här hade i första hand ett botaniskt innehåll och en betydelse för etableringen av ett internationellt nätverk. Linné vinner också ett betydande internationellt anseende genom sina botaniska kunskaper. För hans läkarverksamhet har det den betydelsen att han blir nära vän och aktad av ett antal vid den tiden framstående personer inom läkarvetenskapen. I Leyden verkade den karismatiske Herman Boerhaaven (1668–1738) vars insatser berörde mekanismer kring inflammation, blodets kinetik och dietens betydelse för blodets beskaffenhet.

Linné hade i stor omfattning idéer om sjukdomars uppkomst. Det rör sig om orsakssamband av ganska allmän karaktär. Betydelsen härvidlag av hygienen, kosten, amningens betydelse etc är ett slags allmänmedicinska synpunkter med förankring i hans egna observationer och hur han tar till sig andra forskares iakttagelser. I viss omfattning tar Linné också upp vissa enskilda sjukdomar eller kanske snarare uppkomsten av specifika symptom.  Ett sådant symptom var intermittent feber, dvs det vi kallar ”frossa”. Som nämnts ovan var detta ämnet för hans avhandling. Ordet frossa för naturligtvis tanken till malaria, och malaria förekom i Sverige under 1700-talet inte minst i Mälarområdet. Att malaria orsakas av parasiter och att  dessa parasiter sprids till människa genom myggor, det kunde inte Linné veta. Det var den engelske tropikläkaren Ronald Ross och den franske militärläkaren Charles Louis Alphonse Laveran som påvisade detta på 1880-talet (för detta fick de Nobelpriset). Men bland Linnés åsikter om sjukdomsorsaker finner man antagandet ”Exanthema viva” vilket står för föreställningen att smittsamma sjukdomar orsakas av invandring av små organismer i människokroppen. Linné var inte ensam om den uppfattningen. Italienaren Lancisis skriver 1717 hänsyftande på malaria och myggor:” icke blott genom stick och bett utan huvudsakligen därigenom att de inympa sina egna elaka safter i vårt blod”.  Den förklaring Linné gav till frossa varierade under olika perioder men centralt i hans antagande var närheten till vattensamlingar, fukten och dålig luft (malaria betyder faktiskt ”dålig luft”) vilket gynnsamt påverkade utvecklingen av olika organismer som svamp och mögel. Hade den mikroskopiska tekniken varit mer utvecklad på Linnés tid hade han kanske kunnat komma närmare orsaken till malariasjukdomen. Med facit till hands kan man ändå med beundran konstatera hur man genom att observera och sammanställa erfarenheter kunde komma väldigt nära att förstå sjukdomars orsak.

När Linné återkom från Holland slog han sig ner i Stockholm för att där söka sin framtid som praktiserande läkare. Till en början hade han svårt få patienter. Inte så konstigt då han var rätt oerfaren inom praktisk medicin. Väl ansedd som Princeps Botanicorum (Botanikens furste) utomlands möter han här hemma ett visst misstroende som praktiserande läkare. Då patienterna inte sökte honom sökte han upp patienterna. Han kontaktade de unga ”eleganterna” som frekventerade stadens kaffehus kring Riddarhustorget – fördrivande tiden med mat och vin. I tiden fanns koppor och frossor. Hans råd blev populära. Så småningom hade han fler patienter än han hann med. Ryktet som skicklig läkare fick stor spridning och han blev anlitad i de högre kretsarna. Linné hade en väldig förmåga att vinna gynnare. Greve Carl Gustaf Tessin, lantmarskalk, hörde om Linnés framgångar utomlands och ordnade med understöd tills Linné kunde få fast anställning. Tessin menade att Riksens ständer skulle anse det vara ett nöje att gynna en svensk, som så mycket utmärkt sig utomlands. Linné ansöker hos Ständerna om medel tills dess en ordinarie tjänst blir ledig. Han framhåller sina framgångar i England och Holland, sitt arbete uti Historia naturalia och antyder att han fått ett antal lockande erbjudanden om tjänster utomlands. Tessin föredrog ärendet och lät förstå risken av att Linné kunde lämna landet för tjänst utomlands. Ansökan bifölls. Tessin erbjuder också Linné uppehälle i det Tessinska hemmet mot att Linné äter lunch och undervisar Tessin i vetenskapliga ämnen. Härigenom kommer han i kontakt med riksdagens män som sammanträdde hos Tessin och blir deras livmedicus. En följd av detta är att Linné av amiralen Ankarcrona erbjuds tjänsten som amiralitetets läkare som står vakant (1739). Linné utnämns på tjänsten och får 2700 daler årlig inkomst på ordinarie stat. Detta var mycket pengar i jämförelse med de belopp Linné haft att röra sig med. ”Uti det välstånd, Gud och greve Tessin mig satt, lewver iag mycket nöjd, wäl och rikliga” skriver han.

Linnés goda kontakter med högre politiska makthavare återspeglas i att Collegium Medicum underlät att påpeka att Linné inte hade genomgått den examination inför Collegiet som krävdes av läkare som disputerat utomlands. Sannolikt ansågs det lite förmätet att kalla till förhör en så vetenskapligt bemärkt person och med den position i samhället som Linné hade.

Linnés arbetsinsats var väldigt stor. Han hade många patienter i privatpraktiken, och läkarsysslan i amiralitetet (flottans sjukhus på Skeppsholmen hade 100–200 platser, hjälp av en fältskär och en underkirurg), han följde noga sina läkemedelsordinationers verkningar, anlade en trädgård för medicinalväxter och gjorde obduktioner. Utöver detta höll han ett antal offentliga föreläsningar och hade ett stort kontaktnät med utländska och svenska forskare. Bland svenska forskare och vetenskapligt intresserade fanns Jonas Ahlström, Anders J von Höpken, friherre S C Bjelke och kapten Mårten Triwald. Tillsammans med dessa herrar bildades i juni 1739, uti Auditorio illustri på Riddarhuset, Kungliga Vetenskapsakademien. Linné blev akademins preses de första månaderna.

I sammanhanget ”Linné som läkare” måste man även uppmärksamma en annan av den tidens framstående personligheter – Nils Rosén (1706-1773). Han var också lärjunge till professor Stobaeus. Rosén var utomlands när Linné kom till Uppsala. När Rudbeck blev tjänstledig förordnades Rosén som adjunctus medicinae, och skulle träda i tjänst så snart han kom hem från sin utlandsvistelse.

Relationen mellan Linné och Rosén har beskrivits som periodvis ansträngd. Rosén anses på olika sätt ha intrigerat för att förhindra Linnés karriär. Motivet kan ha varit konkurrens om tjänsten efter Rudbeck. Rosén kom tillbaka från sin vistelse utomlands 1731 och undervisade då i anatomi och praktisk medicin till studenternas belåtenhet. Han var omvittnat skicklig i praktisk medicin och botanik. Undervisningen i medicin upprätthölls avseende anatomi och botanik enligt katalogen av Rosén medan professor Roberg skulle föreläsa inom fysiologi, characteres morborum och kemi. Roberg var gammal och klen varför Rosén tagit hand även om denna undervisning.

Problematiken kring de åldrande professorerna Rudbecks och Robergs bristande undervisning löstes så småningom. Rudbeck avled hastigt 23 mars 1740 och efter en del påtryckningar från Kansler förmåddes Roberg att gå i pension. Därmed var professurerna i botanik, anatomi m fl ämnen lediga.

Professurerna i Medicin efter Rudbeck och Roberg kunde nu sökas och Linné skickade in sin ansökan. Det gjorde naturligtvis också Rosén och därutöver Roséns lärjunge medicine adjunkten J G Wallerius (1709-1785). Det uppstod en del problem kring tillsättningen. Rosén kom i första förslagsrummet till professuren efter Rudbeck. Linné var vetenskapligt mest meriterad men huvudsakligen i botanik medan Rosén hade meriter genom att i 9 år ha upprätthållit Rudbecks undervisning och framför allt var skicklig inom området anatomi. Linné kontaktade Tessin som lade ett gott ord för honom hos Kansler. Men konsistoriet krävde att Linné skulle avlägga prov för professuren. Kansler menade att detta inte var nödvändigt. Konsistoriet opponerade mot Kanslern men oenighet rådde också inom konsistoriet.  Wallerius påtalar då att det finns anledning granska Linnés gradualavhandling. Linné bifogar en skrift där alla hans publikationer tas upp tillsammans med de enormt meriterande brev han fått från en rad internationellt erkända forskare. Följden blir att Linné inte behöver genomgå disputation men väl Wallerius. Wallerius lämnar då in en avhandling som i princip är en omfattande kritik av de arbeten Linné skrivit. I februari 1741 sker disputationen. Den samlade mycket folk och blev minst sagt stormig.

Till slut ordnas allt upp och Linné och Rosén får var sin professur. I maj 1741 utnämndes Linné till professor i teoretisk och praktisk medicin i Uppsala men redan efter ungefär ett år (januari 1742) skedde genom konsistoriets initiativ ett byte av professurernas innehåll mellan Rosén och Linné. Linné skulle föreläsa bl a i botanik och materia medica medan Rosén tog hand om anatomi, fysiologi, etiologi och läran om medikamenters beredningssätt.