Linné som naturens präst

"Linnea" av Per Daniel Amadeus Atterbom

De dunkla träden skälva
Från gråa bergets hatt; 
Tyst fråga rå och älva, 
Om hettan än gör matt. 
Och svalkan fram dem tjusar 
Och genom skogen susar 
En ljusklar gudatanke, 
I Nordens sommarnatt. 
Du höga barrskog! gruvlig 
För mången är din mo; 
För mig du är blott ljuvlig, 
Ett hem av fredad ro. 
Är denna tid väl nattens? 
Mig syns, på alla vattens 
Lustvågor bygga strålar 
Ännu en luftig bro.

Så här börjar dikten "Linnea". Den är en av elva blomdikter som Atterbom publicerade i sin egen tidskrift Poetisk kalender under året 1812. (Andra blommor som fick komma till tals var till exempel solrosen och nattviolen). Bakgrunden till denna dikt är att Atterbom och ett par andra unga män – romantikerna – hade reagerat starkt mot 1700-talets typiska sätt att skriva poesi. De ansåg att det var alltför stelt och färglöst, och att man dessutom inte gjorde rättvisa åt själva livet.

"Linnea" är en stämningsfull dikt som utspelar sig i en mörk barrskog om natten. Och det är naturen själv som talar genom en av sina blommor. Romantikerna hade tröttnat på 1700-talets tal om ljuset och nyttan och ville istället hylla det dunkla och det spännande. Linnean är en blomma som trivs just i mörk barrskog, och genom att välja den till diktens röst får Atterbom naturens stöd för dessa tankar. "Du höga barrskog! gruvlig för mången är din mo; För mig du är blott ljuvlig, ett hem av fredad ro."

Verkligheten var besjälad, ansåg romantikerna, och poeternas uppgift var att beskriva världssjälen såsom den visar sig i naturen. Där finns symbolerna för hur allt genomsyras av något levande och hur allt hör ihop. Det räcker därför inte att titta på naturen och beskriva den – naturen måste tolkas.

Linné var för Atterbom inte en naturforskare som observerade naturen utan just en naturens präst som tolkat den och förstått den. Och linnean känner ännu hans närvaro i skogen:

Vad svävar över skogen, 
Vid vakans sista slag? 
En vördad skugga, trogen 
Sitt forna hems behag; 
Den siarn som mig tydde 
Och med sitt namn mig prydde; 
Naturens präst med fromma 
Och glada anletsdrag! 

Atterbom låter Linné stödja idén om att människornas värld blivit känslolös. Linnean fortsätter att berätta:

Han tyckes vilja stanna
Vid Nordens midnattsfest; 
Men snart med mulnad panna 
Ser bort den höge gäst. 
Han suckar: "Svenska jorden 
Är ej förändrad vorden; 
Men ack! det svenska hjärtat, 
Finns därav kvar en rest?" 

---

Litteraturtips:

Gunnar Eriksson, Romantikens världsbild speglad i 1800-talets svenska vetenskap (1969).

Carl Santesson, Atterboms ungdomsdiktning (1929).

Om Per Daniel Amadeus (1790–1855) berättas att han som liten pojke helst satt tyst och läste eller skrev. När han var åtta år gammal hade han skrivit en roman som hette "Alphonsus och Marina, historia gjord af mig". När han var tio år hade han lärt sig tyska ur föräldrarnas böcker. Och så hade han förstås läst väldigt mycket annat. Och då inte Bamsetidningar precis utan mer eller mindre svårlästa filosofiska texter. Vi kan förmoda att han inte hade så många jämnåriga att prata med om det han läste, men 1805 – han var då femton år – började han studera i Uppsala, och där fann han likasinnade vänner. Tillsammans bildade de ett sällskap som de kallade Auroraförbundet.

Namnet säger oss en del om vad de unga männen ville med sitt sällskap. Aurora kallas nämligen morgonrodnadens gudinna i romersk mytologi. Hennes uppgift är att varje morgon öppna österns portar med sina rosenfingrar så att solens vagn kan komma fram. De unga männen valde säkert namnet för att de såg sig själva som de som skulle öppna portarna för solen. Och solen för dem var den vackra och levande poesin.

1700-talets vanliga sätt att skriva var moraliserande och livlöst, ansåg de. Det var ett slöseri med poesin som var en andlig urkraft och som, om den var tillräckligt bra, till och med kunde förvandla livet. En bra dikt enligt Atterbom och hans vänner uttrycker känslor och stämningar och innehåller mycket av färger och bilder. Helst skall den handla om själen och om naturen och om hur naturen och människans själ hör ihop.

Det blev en hetsig och långvarig debatt om hur man borde skriva. Atterbom och hans likasinnade på den ena sidan och företrädare för den gamla stilen på den andra. Atterbom gav både ut egna tidskrifter och medverkade i andras.

---

Litteratur om Atterbom och hans diktning:

E. Tykesson, Atterbom: En levnadsteckning (1954).

L. Vinge, Morgonrodnadens stridsmän (1978).

R. G:son Berg, "Atterbom" i Nordisk Familjebok 2:a uppl. (1904).