Linnés liv berättat på stockholmsk söderslang
"Kal fånn Linné" av Svarta Masken
1923 publicerades boken "Svärjes Historia upptekknad i kårta drag av södergrabben Ville Andeson". Författaren uppgavs vara Svarta Masken, vilket var en pseudonym för Anna Myrberg. I denna bok finns bland annat Linnés liv berättat på stockholmsslang: "Kal fånn Linné va en ladi kille me just krullit skör, fast han va född i mörkaste Smålann", börjar berättelsen.
Vi är nu framme i en tid med en humor som vi kan förstå. Myrberg skriver som det lät när ungarna pratade med varandra på Stockholms gator. Du känner nog igen det från de gamla svart-vita filmer som tv visar ibland. På bokens omslag skriver författarinnan att stockholmsslangen – eller "söderamerikanskan" som den också kallades – inte precis är ett speciellt vackert språk, men att det är ovanligt lättfattligt. Hon vågar inte rekommendera boken åt folkskolor och högre läroverk, men anser att "både barnen, pedagogerna samt den stora allmänheten emellanåt bör ha en rolig stund eller rast." och hon tillägger: "Man är väl inte mer än människa heller."
Bilden kommer från Svenska Filminstitutets bildarkiv
"Svärjes Historia" innehåller en rad berättelser om olika historiska personer, och bakgrunden till bokens tillkomst uppges vara att Ville Andeson så ofta kom försent till skolan att hans lärare gav honom i uppgift att ta igen den historieundervisning som han hade missat genom att skriva ner allt han visste om Sveriges kungar och drottningar.
"Du känner ju inte te historien mer än min gamla ylletröja som hänger på vinn." hade läraren sagt till honom. Varpå Ville bestämde sig för att visa läraren att han minsann kunde sin historia – "fast de blir förstås ett sablit knåpgöra".
Även om man kanske inte ska tro på allting i texten så ger den en bild av Linné som är ganska lik den som står i uppslagsverk. Så här kan det låta i Myrbergs text:
När Kal kom i plugge vare lygens att Läran kunde få nå stuns pån, å slutligen hälsa han te Kalles fassa att grabben va en träskalle åv fössta rang å tykkte att dom skulle fösöka utbildan te råttfällmakare eller takskottare i ställe, seni. "Han har en jädrans snurr i kålroten", skrev Läran i betyge, "för han vill bara lubba ikring i lannsorten å samla ihop all möjli bråte."
Slår man upp Nordisk Famljebok – ett uppslagsverk som är utgivet ungefär tio år tidigare så står det mycket riktigt:
Under hela skoltiden visade Linné den största iver att lära känna örterna [...]. För skolarbetet i övrigt visade han mindre håg, och mot slutet av hans gymnasietid fick hans fader av de flesta lärarna den upplysningen att sonen var mycket svag i alla de viktigaste [...] ämnena.
Visst är det underligt att det plötsligt dyker upp en text som talar direkt till oss. Varför känns inte 1700- och 1800-talsdikterna lika nära? Vad har hänt med människors sätt att tänka och uttrycka sig? Skulle den här texten kunna vara skriven på 1700-talet? Och det av en kvinna? Ett stycke i Myrbergs text handlar om Linnés far "som var prälle" och hur han "stog å gasta i tjyrkan". Att uttrycka sig så var nog inte speciellt lämpligt i Linnés egen tid. Man skulle kunna beskriva det som att Myrberg driver med respekten för auktoriteter.
i skämttidningen Kasper år 1923.
Pojken som berättar historien för oss kan nog tänka sig att busa både med föräldrar, präster och professorer. Och genom att välja en buspojke till berättare kan författaren skriva respektlöst om sådant som hon annars borde vara artig mot. Å andra sidan, vill man skriva en humoristisk text är det förstås mest tacksamt att driva med det som är högtidligt.
Man kan fråga sig om tiden hade blivit mer gynnsam för skämt av det här slaget? "Svärjes Historia" är bara en av flera humoristiska böcker av Svarta Masken.
Hon medverkade också i ett par tidningar, bland andra skämttidningen "Kasper". I det tidiga tjugotalets Sverige satt man således förmodligen hemma och skrattade gott åt sådana här texter.
pseudonym - ett påhittat författarnamn
"i alla de viktigaste [...] ämnena" - De allra viktiagste ämnena var vid den här tiden de som man behövde för att bli präst.
auktoritet - mäktig och respekterad myndighet eller person
Författaren Anna Myrberg / Svarta masken
- humorist, men också allvarlig poet
Bakom pseudonymen Svarta Masken döljer sig författaren Anna Fredrika Myrberg (1878–1931). Tillsammans med sin mor flyttade hon från Värmland till Stockholm för att söka försörjning sedan fadern hade dött. Hon utbildade sig till kemigraf – det vill säga en som tillverkar material för reproduktion av tidningar eller foton. Anställning fick hon sedan både i en fotoateljé och på Stockholms-tidningen. Genom sitt författarskap kom hon att bli en av stadens mer kända personligheter. Ibland läste hon också upp några av sina texter inför små sällskap som enligt uppgift vred sig av skratt.
Hur Anna Myrberg var som person är inte så lätt att få reda på. Vissa källor beskriver henne som ensam och olycklig medan andra menar att hon var glad, stark och självständig. Dock verkar det som hon var en ganska allvarlig person trots att hon skrev så humoristiska texter. Hon hade puckelrygg och "drog det ena benet efter sig när hon gick". "Titta, där går Svarta Masken!", ropade barnen när de fick syn på henne. Ibland fick hon lov att skriva stående på grund av att ryggen smärtade, och sådant gör ju inte precis livet lättare.
Men skrev gjorde hon; "dårdikter", kåserier och humoresker, men också texter till kupletter och schlagers. Vissa blev riktigt populära som till exempel "Lördagsvalsen". (Den börjar "Kom följ mig nu Augusta, lägg armen om min hals ..." – kolla med någon äldre person, kanske kommer en sång och en nostalgisk blick).
Hennes berättelser om buspojken Ville Andeson blev också manus till en film med samma namn, inspelad 1929.
Anna Myrbergs specialitet är att skriva på stockholmsslang. Detta var inte alldeles nytt. Emil Norlander skrev till exempel Anderssonskans Kalle 1901. Men att beskriva Sveriges historia på detta sätt var det ingen som hade gjort förut.
Sina allvarliga sidor visar Myrberg i en samling dikter som genomsyras av litenhet och ömtålighet. Här finns till exempel dikten "Dockan", som bland annat innehåller följande rader:
Jag minns, att som barn jag ägde
en docka, så späd och fin,
med långa, guldgula lockar
och klänning av vit musslin.[...]
Min mor satt och såg hur jag lekte
och nystade långsamt sitt garn.
Hon sade: "Jag har ock en docka,
den docka är du, mitt barn."[...]
O, mor, den dockan du ägde,
vart kastad båd' hit och dit,
och klänningen är ej mera
som förr så bländande vit.Och hennes lemmar har vridits,
den rosiga kinden är blekt,
ty inga varsamma händer
ha se'n med din docka lekt.För henne ditt huvud har grånat,
och tårarna falla nog än –
säg, mor, kan du laga din docka,
att hon blir som ny igen?
Litteratur
Lena Perssons förord i Svarta Maskens Dårdikter: samt humoresker och slagdängor i urval (Stockholm, 1984)