Den här dikten finns med i Linnés egen Västgöta Resa. Kanske har han själv beställt den av Nordenflycht. För oss spelar det inte så stor roll om Nordenflycht talar ur sitt hjärta eller om hon skriver en hyllningsdikt på beställning. Hon talar här till sin egen tid. Och det är då vi kan ställa frågorna: Hur väljer hon att hylla Linné? Vem framställs han som? Vad är det som uppskattas i mitten av 1700-talet? Låt oss läsa ett utdrag ur dikten:
Bilden kommer från Universitetsbiblioteket
i Uppsala, kart- och bildavdelningen
En vetenskap i mörker gömd
Med svett och möda han framsöker;
Hur' kan han bli i Sverget glömd?
När ryktet med Hans värda minne
Har alla lärda Samfund prytt,
Utlänningarnes avunds sinne
I vördnad och förundran bytt.
[...]
Upp Svenska Snillen, skynden eder
Till ädel tävlan livar var och en,
Avundens fritt Linnæi heder,
På det han ej må bli allen.
Linné framställs här som en av de lärda män som gör Sverige känt och beundrat av andra länder. Men vad gjorde hans inventeringsresor så beundransvärda?
Ja, för det första hade man börjat tycka att människan inte skulle lyssna så mycket på vad folk hade sagt tidigare, utan istället upptäcka och tänka mer själv. Och det var ju precis vad Linné gjorde. Han åkte ut och tittade med egna ögon och sorterade sedan sina intryck enligt ett system som han konstruerade själv.
För det andra ansåg man vid den här tiden att naturvetenskap var viktigare än språk, konst och historia. Det berodde på att man tyckte att vitsen med vetenskap var att kunna använda den på ett praktiskt sätt. Helst skulle den förbättra människornas materiella förhållanden – som till exempel genom att ta reda på när man borde så rågen för att det skulle bli en så stor skörd som möjligt. Man var ju mycket mer beroende av jordbruket under 1700-talet jämfört med hur vi har det idag. Blev det missväxt så fick man gå hungrig.
Bönderna på Linnés tid brukade ibland rätta sig efter almanackan eller efter stjärnhimlen när de skulle finna rätt tidpunkt för att så. Linné ansåg att de i stället borde hålla utkik efter de tecken som naturen gav – när löven slog ut på träden till exempel. Att som Linné göra observationer i naturen blev alltså något nyttigt för samhällets försörjning.
Nordenflycht uppmanar svenskarna att inspireras av Linné. Bli avundsjuka på honom om ni vill, säger hon, men glöm för den skull inte bort att själva sträva mot berömmelse. Lär av Linné så att Sverige får fler snillen! säger hon. Hon räknar alltså med att vissa människor har förutsättningar för att uppnå en högre grad av vishet, för att bli snillen. Dessa kan då vi andra beundra. Och det är just svenska snillen hon efterlyser för att de svenska medborgarna skall kunna vara stolta över sitt land. Vid mitten av 1700-talet var Sverige faktiskt känt för att vara en av de ledande forskarnationerna i Europa, efter England och Frankrike.
Att som Nordenflycht tala om snillet med beundran i rösten kan verka främmande för oss idag. Det måste alltså vara något som har förändrats på dessa tvåhundrafemtio år som har gått sedan dikten skrevs. Men vad? Talar man överhuvudtaget om snillen idag? Kanske är det bara ordet snille som inte används? Vilka människor blir beundrade? Idrottsstjärnor? Framgångsrika företagsledare? Musiker? Och varför?
Ordförklaring
Archiater = hovläkare. Linnæus var Carls efternamn innan han blev adlad 1757.
Bilden kommer från Universitetsbiblioteket
i Uppsala, kart- och bildavdelningen.
Hedvig Charlotta Nordenflycht (1718–1763) var en av 1750-talets litterära föregångsfigurer i Stockholm. Hon var mycket aktiv i det lärda sällskapet Tankebyggarorden och hade själv en litterär salong i sitt hem, dit några av tidens författare gick och utbytte tankar och dikter. Nordenflychts specialitet var lyrisk poesi.
Redan som ganska liten flicka funderade hon mycket över livet, och var mer intresserad av att studera än att lära sig "kvinnosysslor". Hennes föräldrar lät henne läsa lite för broderns informator, men att flickan bara skulle få ägna sig åt böckerna var det förstås inte tal om.
Som tur var hade familjen anlitat Johan Tideman, en ung mekaniker, som även han var mycket intresserad av tidens filosofiska och litterära diskussioner, och med honom kunde Hedvig Charlotta samtala. När hennes far låg för döden – hon var då bara sexton år gammal – uttryckte han en önskan om att dottern skulle gifta sig med denne Tideman. Hedvig Charlotta ville först inte. Ty "så kär Tideman var henne som filosof att höra, så odräglig var han henne som fästman att se". Men hur det nu var så gifte de sig i alla fall.
Hedvig Charlotta kom att ha otur med männen i sitt liv. Johan Tideman dog efter bara tre år tillsammans med henne. Hon blev alltså änka vid nitton års ålder. Året därpå träffade hon den femton år äldre Jakob Fabricius, som var präst i Stockholm. På grund av att en av hennes bröder "en slösare och vinglare" ruinerade familjen, fick giftermålet vänta. Under tre års tid fick de trolovade brevväxla. När Jakob fick tjänsten som amiralitetspastor i Karlskrona kunde giftermålet bli av, men när de så till slut fick vara tillsammans dröjde det inte ens ett år innan Jakob dog.
Vid det här laget tyckte Hedvig Charlotta att det började bli lite väl jobbigt, och hon bosatte sig i ett torp i Stockholm. Sjuk och livstrött satt hon där. Och det var då hon fann sin tröst i att skriva lyrisk poesi. Två år senare fick hon hjälp av vännen och kusinen Karl Klingenberg att publicera några av dikterna under titeln Den sörgande turturdufvan. Det blev början på hennes författarbana. Under kommande år publicerade hon en lång rad diktsamlingar. Naturen var ett vanligt motiv, och mytologi och moral vanliga inslag. Hennes mest kända dikter idag är de mer känsliga och innerliga som till exempel "Ensligheten", "Lugnet" och "Över en hyacint".
Bilden kommer från
Universitetsbiblioteket i Uppsala,
kart- och bildavdelningen.
Tidens filosofiska frågor engagerade henne alltjämt. De handlade om livet och kunskapen: Är vetandet av godo för människan? Är själen odödlig? Är rätt och fel medfödda idéer som alltid är desamma eller är de praktiska regler som formas medan man lever? Lever själen vidare och tar emot straff eller belöning i ett kommande liv eller sker allting i detta livet?
På det personliga planet var det dock inte slut på motgångarna. Nordenflychts hus brann ner och många manuskript gick förlorade. Klingenberg dog ifrån henne, och när hon vid drygt fyrtio års ålder på nytt blev förälskad i den tjugo år yngre Johan Fischerström mötte henne både rivalitet och uppslitande besvikelser. Det gick till och med ett rykte om att Nordenflycht skulle ha försökt dränka sig i samband med detta, men detta dementerades av hennes vänner. Hon dog emellertid 1763 inte lång tid efter dessa händelser.
Ordförklaring Lyrisk poesi - återger en känsla eller en stämning. Motsatsen är episk poesi som berättar någonting eller behandlar ett problem.
Litteratur om Nordenflycht
Illustrerad svensk litteraturhistoria, utgiven av Henrik Schück och Karl Warburg (Stockholm, 1927).
John Kruse, Hedvig Charlotta Nordenflycht: Ett skaldinneporträtt från Sveriges rococotid (1895).
Sven G. Hansson, Satir och Kvinnokamp i Hedvig Charlotta Nordenflychts diktning: Några konflikter, motståndare och anhängare (Stockholm, 1991).
Nordisk Kvinnolitteraturhistoria del 1: I Guds namn 1000–1800, redaktion: Eva Hættner Aurelius och Anne-Marie Mai (1993).
