Anna Myrberg / Svarta Masken, "Kal fånn Linné"
ur "Svärjes Historia upptekknad i kårta drag av södergrabben Ville Andeson" (Stockholm, 1923)
samma namn inspelad 1929
Kal fånn Linné, va en ladi kille me just, krullit skör, fast han va född i mörkaste Smålann, å tannkarna hans va så finurligt lagda, att han jämt satt å lekte mellan mossans blomkruker i fönstena, å när dam stakk åten nappen, vatt han föbaskad å slängden ätter köxgolve å tog en morot å sög på i ställe.
Å fallat de vatt en blomma på pillagonian, så va Kalle stracks framme å plåkka sönderna å hängde opna på tork, å kåm han ut i trägårsrabattena, feck dom ett jädrans sjå, när dom skulle ha reda på klimpen om kvälln å läggan.
När han sen vatt större skubba han ikring på vischan å plåkka maskroser å buksbom å ekorrfrön å igelkåttar å stora gråstenar, å sen pressa han hela klabbet mellan fassans tjåcka postiller å skrev namn på alla sakena, för på den tin trodde dom att igelkotten va en utlännsk kacktus å att hagtornsbusken va en kokospalm.
En sönda, när Kalles fassa, som var prälle, stog å gasta i tjyrkan, trilla de en stor gråsten ur postillan å slog rätt i klumpen på en tjäring, som satt inunder å snarka. Akta er, va tjäringen vatt väckt! Å sen todes hon allri slafa mer i tjyrkbänken, för alla trodde de va ett syndastraff hon feck, å prällen bana akta sej för himlens vrede.
När Kal sen kom i plugge vare lygens att Läran kunde få nå stuns pån, å slutligen hälsa han te Kalles fassa att grabben va en träskalle åv fössta rang å tykkte att dom skulle fösöka utbildan te råttfällmakare eller takskottare i ställe, seni. "Han har en jädrans snurr i kålroten", skrev Läran i betyge, "för han vill bara lubba ikring i lannsorten å samla ihop all möjli bråte." Fassan vatt syrak, för han hadde tänkt göra en biskop åv grabben, å mossan gola, föståni, men Kal kvittra: "Gnäll i Härjedalen, ä ni snälla! Här ä en jycke, som inte ä trach. Å blir ja inte prälle, så kan ja välan bli homöpat eller naturlärare."
Sen for han ner te Väcksjö å geck ijenom Gymnastikinstitutet där, så re eka i väggana, å sen bare av te Uppsala, fast han feck låna sej nåra bagare, för han hadde grunt om stålar. Han strosa fösst in te Professorerna i Universitete å bjynte plåkka opp en masa skrot å krukväxter ur byxfikkena. "Vet ni vare här ä, gubbar?" stimma han å tog opp en levande krabba ur vänstra fossikan . "De där, ä välan en svala", grymta en åv dom. "Nix, era korkfilare, ha ni sett en sån här fara genom lufften me kluven skärt? Nu dabba ni er allt ", grina grabben å stoppa nerna ijen.
"Men gissa vare här ä för en mojsik?" rya han å drog fram en enrisbuske ur en annan klaff. "De ä spenat", tykkte en vikti dosent me innanfönster å helsjägg, ja känner ijen den plantan." "Jo, i mitt kålsvatta", sa Kal fånn Linné. "Kekar du den spenaten, får du allt stikker i magen. De ä föfälit va ni ä botta i ätthalmen", tykkte han å så skubba han ut å slet opp ett lärkträ me roten å bar innet å ställdet mitt för dom å kraxa: Ja ger mej schutton på at ni inte vet om de här ä en slingerväxt eller en hjulgran." "Ha du vatt ute i trägårn, din lurk, å rykkt opp vårat päronträ, som vi odlar jodättskåkker på? gårma en maffi proffessor. Kal flabba å slog sej på byxvådena, men dom lärda gubbana vatt lömska pån, för dom trodde han for me bara nys, å dom sa åt en i skarp ton, att om han ville knåpa sej ijenom Universitete, skulle han inte jobba me naturarbeten utan läsa kemikalisk jografi å anatomisk historia å kulturell matematik i ställe.
Grabben vatt vemodi å geck ut å kraffsa i trägårn, där han hitta en levande stårmhatt å den ställde han sej å flukta på. Då vare nån, som smällde ten på ena vasslon å sa: "Va äru för en hedning som går å pallrar åt dej våra krukväkster?" å så stacks de fram en febertermometer mot en. Kal haja till, för han förstog att de va Sällsius å hans tempratur va hög, å däfför ba han om ursjäkt å sa att han bara tänkte extraminera stårmhatten. Sällsius ville inge annat än skåja me killen, så han flina å frågan om han feck bjudan på en sigarett, för han begrep att Kal hadde naturfosskningskrumelunten i blodet, å sen låvan att han skulle klämma in en på Universitete me fössta, seni, för Sällsius va en renhåri kvanting.
Sen vatt Kal fånn Linné på nåra vikker så fullklappad med lärdom och föstånd, att han sådde rover å jode igelkåttar överallt, å geck me slingerväkster jämt kring bå armar å ben, å proffessorerna i Uppsala feck snusning, för han vatt höckt uppsatt å överhopad me nordschärneårdnar å trekantig hatt, å när han bada, feck han ha en blomma i knapphåle. Svennskanna ha jott en staty åv en, som allri vissnar, för de ä meningen att dom ska kåmma ihåg sina berycktade päschoner.