"Linnea" i diktcykeln "Blommorna" publicerad i tidskriften Poetisk Calender 1812.
ur Ryttmästare Johan Wilhelm Palmstruch,
Svensk Botanik, del 1, (1802)
De dunkla träden skälva
Från gråa bergets hatt;
Tyst fråga rå och älva,
Om hettan än gör matt.
Och svalkan fram dem tjusar
Och genom skogen susar
En ljusklar gudatanke,
I Nordens sommarnatt.
Du höga barrskog! gruvlig
För mången är din mo;
För mig du är blott ljuvlig,
Ett hem av fredad ro.
Är denna tid väl nattens?
Mig syns, på alla vattens
Lustvågor bygga strålar
Ännu en luftig bro.
Naturens hjärta klappa
Jag hör, av glädje varm,
Och under mossans kappa
Jag smeker modrens barm;
Ur bladen, evigt gröna,
Jag lyfter mig, att röna
Hur lycklig jorden sover
På hennes hulda arm.
Väl is och snö mig brydde,
Ett bistert tidevarv;
Men över öcknen grydde
De fordna somrars arv.
Midsommarsoln kom åter,
Hon ropte: "varför gråter
Bland ljung och barr den lilla?
jag fäller ju min larv."
Då flög mig genom kinden
En glöd av mänskofärg,
Och nektarrök i vinden
Jag spred bland gran och berg.
Du kallar doften härlig?
O pilgrim, jag är ärlig;
Jag vill dig skälet yppa,
Men tystnad blott mig svärj!
Har du en själ som nöjsam
I heligt armod är;
En vilja, troget böjsam
Alltefter Guds begär:
Då skall dig uppenbaras,
Varför mitt liv förklaras
I denna himla-ånga,
som är ditt sinne kär.
Vad svävar över skogen,
Vid vakans sista slag?
En vördad skugga, trogen
Sitt forna hems behag;
Den siarn som mig tydde
Och med sitt namn mig prydde;
Naturens präst med fromma
Och glada anletsdrag!
Han tyckes vilja stanna
Vid Nordens midnattsfest;
Men snart med mulnad panna
Ser bort den höge gäst.
Han suckar: "Svenska jorden
Är ej förändrad vorden;
Men ack! det svenska hjärtat,
Finns därav kvar en rest?"
Var sig det hjärtat gömmer,
Vet jag rätt besked;
Kanhända, att det drömmer
I dessa skogars fred.
Av daggens kvällsvard mätta,
Sig sagans andar sätta
Hos mig, att eftersinna
Varför dess sol gick ned.
Litteraturtips:
Gunnar Eriksson, Romantikens världsbild speglad i 1800-talets svenska vetenskap (1969)
