Linneanska traditioner

Ibland har det påståtts att Linné och den linneanska traditionen ensidigt intresserade sig för artbeskrivningar och systematiseringar. Linné har själv sammanfattat sin metod i 38 korta regler som anger hur ett naturföremål skulle studeras. Dessa regler, som tillsammans utgör en forskningsmetod, visar att det var mycket mer som intresserade honom.

Om man vill beskriva ett naturföremål, låt oss säga en fågel, så är det enligt Linné mycket viktigt att ett specifikt släkt- och artnamn anges. Likaså ska synonymer anges, alltså om samma fågel har kallats för något annat av andra författare.

Även folkliga namn och släktnamnets etymologi ska anges. Därefter ska man tala om vilken klass och ordning fågeln tillhör samt vilket släkte den tidigare har blivit förd till.

Artbeskrivningen ska vara så fullständig som möjlig: Alla fågelns yttre delar ska beskrivas. De mest väsentliga kännetecknen ska anges och fågeln ska jämföras med andra arter av samma släkte. Även artens variation ska beskrivas. Till detta ska fogas uppgifter om tid för fortplantning, tillväxt, parning, hemvist, longitud och latitud, klimat, jordmån, föda, vanor och lynne. Fågelns anatomi ska också beskrivas och vid undersökningen av kroppen bör mikroskop användas. Därefter anges om fågeln eventuellt har någon ekonomisk eller praktisk användning.

Om det inte är en ny art ska den som först upptäckt fågeln ifråga omnämnas. Historiska traditioner rörande fågeln ska redovisas och belysande poetiska skildringar kan citeras. Vidskepliga eller oriktiga föreställningar ska dock tillbakavisas.

Fågelforskaren Linné

---

Litteratur:
Lönnberg, Einar & Aurivillius, Christopher, "Carl von Linné såsom zoolog" i Carl von Linnés betydelse såsom naturforskare och läkare (Uppsala, 1907).

Förutom djurriket och växtriket fanns enligt Linné ett tredje rike i naturen, stenriket (på latin regnum lapideum). Hit räknade han alla stenar, bergarter och jordarter, samt alla malmer och mineral. Linné ansåg att stenarna växte men inte ur ett ägg eller ett frö, som allting levande, utan genom att alla jordpartiklar klumpar ihop sig och hårdnar till sten. Sandsten hade således bildats genom att sandkorn klumpat ihop sig, gråsten på samma sätt ur pinnmo, och kalksten av lera.

Kalkstenen kunde sedan hårdna till marmor eller mättas med syra till gips eller urkristallisera sig som kalkspat. Han förstod dessutom att koraller alstras av levande djur eller att fossil ursprungligen bestått av levande organismer.

För Linné var bergarter enkla komponenter och mineralen sammansatta, tvärt emot vår nuvarande uppfattning. I Systema naturae hade han följande indelning:

A. Petrae	Lapides simplices	(bergarter)
B. Minerae	Lapides compositi	(mineral och malmarter)
C. Fossilia	Lapides aggregati	(fossil och aggregat)

Mineralen uppstod genom att jordarter förenades med salter. Enligt Linnés symboliska uttryckssätt representerade jordarten det kvinnliga väsendet och saltet det manliga, och när det förenades i en äktenskaplig förbindelse uppstod mineralen. Vidare ansåg Linné att malmerna växte i bergen och bildades genom att en bergart omvandlades till malm genom en kemisk process:

”Malmer växa småningom till, då mineralogiske partiklar medelst det underjordiska vattnet i bergsskrefvorna kringföras och fästa sig vid stenen, hvaraf han omsider förbytes i samma natur.”

Linné skrev ofta om malmer och gruvor i sina landskapsskildringar. Det var naturligt, eftersom gruvindustrin var viktig i hans samtid. Men han såg också bildningen av stenar och malmer som en del i en komplicerad naturlig process, som en del av skapelsen:

”Alt detta sätter den, som ser sig tillbaka, i största förundran öfwer den Allwisas inrättning af wårt jordklot. Så tala stenarne, då alla andre ting tiga.”

---

Litteratur:

Benedicks, C. 1907. Linnés Pluto svecicus.

Lindroth, S. 1978. Svensk lärdomshistoria: Frihetstiden.

Frängsmyr, T. 1968. Geologi och skapelsetro: Föreställningar om jordens historia från Hiärne till Bergman.

Linné – den store djurforskaren

Linné kom att betyda mycket för studiet av djuren och hans betydelse vad gäller namngivningen, klassificeringen och artbegreppets utveckling var lika viktig för zoologin som den var för botaniken. Varför har då inte hans insatser inom zoologin blivit lika uppmärksammade?

Ett försök att svara på frågan hur Linné så ensidigt har förknippats med botaniken går ut på att hans djursystematik var mer beroende av hans föregångare. Det skulle innebära att hans arbeten inom detta område inte innebar lika stora framsteg som hans växtsystematik. Hans sätt att systematisera djuren väckte också stor kritik redan under hans samtid. Å andra sidan är hans djursystem mer naturligt än hans botaniska och han gjorde flera viktiga omgrupperingar jämfört med sina föregångare.

Ett exempel är att han skilde ut maskarna från insekterna och förde kräftdjuren till insektgruppen. En annan förklaring till botanikens dominans kan vara att hans bidrag till zoologin är mer undangömda i hans skrifter. Även flera av Linnés lärjungar gjorde stora insatser på zoologins område. Thunberg, Sparrmann, Osbeck m.fl. utforskade främmande världsdelars djurliv och precis som med Linné har dessa insatser ofta blivit överskuggade av deras botaniska arbeten.

För att förstå hans betydelse som zoolog måste man känna till det kaos som rådde inom forskningen vid den här tiden.

Tänk dig en tid då det inte fanns några särskilda regler för t.ex. fotboll. Alla spelade fotboll på sitt eget sätt. Några tog med händerna, andra hade två målvakter, vad som räknades som mål var oklart och var och en hade sin egen uppfattning om vad som var riktig fotboll. Det fanns inga spelregler och ingen domare. Så skulle man med en liknelse kunna förklara situationen före Linnés Systema Naturae.

Samma djur kunde beskrivas av olika zoologer under helt olika namn. Det var nästan omöjligt att bli säker på om djuret redan var beskrivet eller om det var en nyupptäckt art och hur det skulle klassificeras fanns det många uppfattningar om. Det behövdes med andra ord en uppsättning fasta ramar som kunde hålla ihop alla lösa fakta som mer eller mindre flöt omkring. Det behövdes en enhetlig terminologi och en helhetsvision av hur naturen var indelad och hur dess delar hängde ihop. Han kom själv i sin forskning att koncentrera sig på artbeskrivningar, systematik och faunistik. Hans vision av vad naturalhistorien skulle syssla med var dock mycket vidare. I 38 korta satser beskrev han hur man skulle gå till väga när man studerade och beskrev naturföremål. Denna metod, tillsammans med hans system, blev den fasta grund som zoologin behövde för att kunna utvecklas vidare.

Flera av Linnés verk har haft stor betydelse för zoologins utveckling. Systema Naturæ har redan nämnts. Den var den mest kompletta bestämmningsbok som en naturforskare kunde skaffa sig. Ofta fanns den med i de resande linnélärjungarnas bagage, den var oumbärlig för alla dem som ville ordna sitt naturaliekabinett på ett systematiskt sätt och den blev till slut normgivande för vilka namn som skulle gälla för olika djur.

Läs mer om naturaliekabinett - populära samlingar av växter och djur på 1700-talet.

Fauna Svecica, som är en fälthandbok för bestämning av svenska djur, kom ut i två upplagor, 1746 respektive 1761. Den kom att få stor betydelse för att naturalhistorien blev så populär i Sverige.

Under nästan hundra år kom den att utgöra den enda tillgängliga bestämningsboken för den som ville se vad för slags djur man funnit. I första upplagan beskrivs 1691 olika arter av leddjur och det kan vara värt att påpeka att antalet svenska växtarter Linné känner till vid denna tid stannar kring 1300. Förutom dessa två verk tillkommer alla hans zoologiska avhandlingar  som ger en bra inblick i Linnés mångsidiga zoologiska verksamhet.

Läs mer om Linnés zoologiska avhandlingar.

Linnés kunskaper om djuren var främst av systematisk karaktär. När det gällde djurens beteenden och levnadssätt hade han inte lika mycket förstahandskunskaper. Detta berodde inte på oskicklighet, tvärtom hade Linné en mycket utvecklad iakttagelseförmåga och i hans skrifter finns flera exempel på fina iakttagelser av olika djurs liv. Den som själv sysslat med djurstudier vet dock hur tidsödande det är med sådana studier. Det är alldeles omöjligt för en forskare att hinna studera särskilt många olika djur.

Vilken djurgrupp studerade Linné mest? Det förefaller som insekterna tillsammans med fåglarna varit hans favoriter. Han säger själv att insekterna har varit hans största nöje och på lediga stunder samlade han ivrigt insekter kring Uppsala. Undersökte man växterna låg det nära till hands att bli intresserad av alla de kryp och flygfän som så ofta hittas på och i växterna. Linné var inte, vilket ligger nära till hands att tro, klar över insekternas roll vid växternas pollinering.
I tolfte upplagan av Systema Naturæ är antalet leddjur uppe i 3000, de flesta insekter, och av dem är Linné först med att beskriva 2000. Som grund för sina artbeskrivningar hade han både egna samlingar, lärjungarnas samt drottning Ulrika Lovisas på Drottningholm och Adolf Fredriks på Ulriksdal.

---

Litteratur:
Hofsten, Nils von, ”Systema Naturæ: ett tvåhundraårs-minne” Svenska Linnésällskapets Årsskrift 1935.
Lönnberg, Einar & Aurivillius, Christopher, ”Carl von Linnés såsom zoolog” i Carl von Linnés betydelse såsom naturforskare och läkare (Uppsala, 1907).
Nybelin, Orvar, ”Fauna Svecica 200 år”, Svenska Linnésällskapets Årsskrift 1946.