Prästzoologerna

I våra dagar förknippas präster knappast med naturvetenskap. Annat var det på Linnés tid, han var själv en prästson och han kom att vända sig särskilt till prästerna för att få hjälp med naturhistoriska uppgifter och för att sprida sina resultat.

Under 1700- och 1800-talet var det många präster som arbetade i Linnés anda och gjorde stora insatser för botaniken och zoologin.

För att förstå hur prästerna kunde bidra till vetenskapen måste man komma ihåg att på den här tiden var det prästerna som undervisade och fungerade som lärare för de unga. Lägg därtill det faktum att de fick sin lön in natura, dvs istället för pengar fick de en prästgård med tillhörande mark. Där odlade prästerna och levde på vad jordbruket gav. Prästerna var alltså beroende av att få goda skördar och på 1700-talet såg man stora möjligheter till att förbättra avkastningen bl.a. genom att lära sig mer om naturen. Prästerna hade alltså själva ett stort intresse av att sätta sig in i de senaste rönen som naturalhistorien gjort. Ytterligare en faktor som gjorde naturstudiet så populärt var den starka idétradition som kallats för fysikoteologi, Bibeltro eller skapelsetro. Genom att undersöka naturen lärde man sig mer om Gud, ja den naturalhistoriska forskningen betraktades t.o.m. som en hyllning till Gud.

Linné önskade att mineralogi, botanik och zoologi skulle bli lika viktiga undervisningsämnen som historia, metafysik och logik redan av tradition var. Om varje student också lärde sig grunderna i fysiken och naturkunnigheten, då vore grunden lagd för landets ekonomi. Linné resonerade som så att de flesta som avlade examen blev präster och dessa spreds sedan ut över hela landet. Där kunde de sedan göra observationer och ta emot uppgifter av sockeninvånarna.

Linné tänkte sig att prästen skulle uppmuntra till naturstudier och i makt av sitt ämbete få in upplysningar: "Åhöraren i Soknen uptäcker alt för sin Präst". Nyttotanken finns där hela tiden tillsammans med det lustfyllda och nöjsamma i naturstudiet vilket borde locka prästerna till egna studier. "Då skulle Rön om Insecters, Foglars och diurs natur blifva et oskyldigt tidsfördriv för honom om Sommardagen på den liufva Lands-bygden, då dessa ting också blefve värdigare at åskådas."

Linné utvecklade på flera ställen tankar om naturkunnighetens betydelse för ekonomin. I artikeln "Tankar om grunden til Oeconomien genom Naturkunnogheten och Physiquen" sätter han ekonomin högst av alla vetenskaper eftersom människans välfärd grundade sig på den. Ekonomin i sin tur hade sin grund i fysiken och naturkunnigheten varav följde att dessa vetenskaper borde skattas högt. Naturen var given av Gud och till för oss människor både för vårt uppehälle och för att vi skulle njuta av den. "Man ser här diuren löpa på marken, Foglarna qvittra i luften, Fiskarna blänka i vatnet, Insecterna brilliera allestädes, och alla på sit sätt förnöja och tiena oss".

Dessa tankar kring landets ekonomi inspirerade till en lång traditionen av prästzoologer och prästbotanister i Sverige. Linné var förvisso inte först med att anlita präster och andra lärda män för att samla information om den svenska naturen. Redan 1694 hade Urban Hjärne skickat ut ett geologiskt frågeformulär till präster, landshövdingar och andra myndighetspersoner. Den planerade fortsättningen om växt- och djurriket blev aldrig utsänd. Målsättningen var att kartlägga Sveriges naturtillgångar och på så sätt gynna landets näringar. Men det är först i och med Linnés insats som man kan tala om en verklig zoologisk och botanisk prästgårdstradition. Den linneanska traditionen med framstående naturforskare bland prästerna lever kvar långt in på 1800-talet. Man kan faktiskt säga att det i stor utsträckning var de som för det linneanska arvet vidare och spred det till en större allmänhet.

Den kanske främste representanten för denna typ zoologer under 1700-talet var Samuel Ödmann. Han kom sedemera att få stort inflytande på prästutbildningen i Uppsala. Därifrån sprids flera generationer av präster med naturvetenskapliga intressen. Från 1800-talet kan framstående prästzoologer som Carl Ulrik Ekström, Hans Daniel Wallengren och Erik Tullius Hammargren nämnas.

Linné arbetade alltså för att naturalhistoria skulle få samma status som de gamla traditionella ämnena i undervisningen. När man i början av 1800-talet ville få in mer biologi i undervisningen blev Linné ett bra argument. Idag ges ämnet biologi stor plats i grundskolans undervisning och det kan man delvis se som ett resultat av den linneanska traditionen förmedlad av präster och läroverksadjunkter.

Litteratur:

Insulander, Ragnar, "Svensk ornitologi under 1800-talet: En inledande översikt", D-uppsats vid inst. för idé- och lärdomshistoria i Uppsala 1995.

Reimers, Gerd, Lärdom och idyll: Prästgården som bildningsmiljö (Stockholm, 1993).