Naturaliekabinettet
Få saker fascinerade frihetstidens svenskar lika mycket som naturen. Detta naturintresse medförde att det blev högsta mode att samla föremål från naturens tre riken, djurriket, växtriket och stenriket. Dessa samlingar kallades för naturaliekabinettet och uppstod ursprungligen vid furstehoven, men spred sig till aristokratin och borgerskapet.
Linné och de andra naturforskarna tillhörde de flitiga samlarna. Vetenskapsakademien byggde tidigt upp en stor naturaliesamling, som hela tiden utökades genom donationer och testamenten. Dessa samlingar kom så småningom att utgöra grunden för Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm. En annan stor naturaliesamlare var Linnés vän hattpolitikern Carl Gustaf Tessin.
De största samlingarna skapades emellertid av det dåvarande kronprinsparet Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika fr.o.m. mitten av 1740-talet. Adolf Fredriks naturaliekabinett på slottet Ulriksdal omfattade bl.a. fiskar, skelett och maskar i sprit. Lovisa Ulrikas samling, som bl.a. innehöll fjärilar, snäckor och musslor, fanns Drottningholm, där en särskild naturaliekammare uppfördes på 1760-talet.
När kungaparet vid 1700-talets mitt ville ha sina samlingar vetenskapligt beskrivna, föll det sig naturligt att kalla in Linné. Från år 1751 vistades Linné ofta på Ulriksdal och Drottningholm för att studera de kungliga samlingarna. År 1754 utgav han en beskrivning av Adolf Fredriks samling, där han i förordet utvecklar sina fysikoteologiska idéer. Tio år senare (1764) utgav Linné också en inventering av drottningens samling. Så småningom slogs kungaparets samlingar ihop, och i början av 1800-talet delades de mellan Uppsala universitet och Vetenskapsakademien.
Litteratur:
Sten Lindroth, Svensk lärdomshistoria: Frihetstiden (1978).
Yngve Löwegren, Naturaliekabinettet i Sverige under 1700-talet (1952).