Linné som ornitolog

De båda unga studenterna Linné och Peter Artedi tävlade om vilka djurgrupper som de behärskade bäst och Linné utgick med segern vad gällde fåglarna. Artedi fick ta hand om fiskarna vilket han dock inte hade mycket glädje av när han 1735, på väg hem från en sen bjudning, ramlade i en av Amsterdams kanaler och drunknade. I Systema Naturæ kallade Linné fåglarna för "luftvarelser, sångbegåvade, bevingade, fagrast av alla" och man kan nog säga att fåglarna var den djurgrupp som Linné tyckte bäst om.

Linné hade som student bevistat de första ornitologiska föreläsningarna i Sverige, hållna av Rudbeck d.y. 1727-31 och som informator hemma hos denne hade han även noggrant studerat Rudbecks "Fogelbok".

Linné var själv mycket stolt över sina kunskaper i ornitologin men eftervärlden har varit mer skeptisk och det är lätt att finna ornitologiska misstag i hans skrifter, särskilt i ungdomsverken. I lapplandsresan tar han den svarta storken för en häger och i dalaresan förväxlas dopping och lom. Ibland beror dock inte misstagen på själva iakttagelsen utan på den förvirring som rådde vad gällde fåglarnas namn.

Klart är att han i fråga om artkunskap överträffades av sin föregångare Rudbeck d.y. Denne var först med att upptäcka över 30 för Sverige nya arter, eller beskrev åtminstone dem för första gången på ett identifierbart sätt. Motsvarande siffra för Linné är svår att exakt ange men det rör sig högst om 18 arter och endast i tre fall kan man med säkerhet säga att Linné var först: skärfläckan, hökugglan, stenknäcken.

Ornitologi är så mycket mer än bara artkunskap och ser man Linnés insats ur ett litet bredare perspektiv framstår han som grundläggare och förnyare. Man kan sammanfatta Linnés insats för den ornitologiska forskningen under fyra rubriker.

Upprättande av en ornitologisk forskningsplan

I sin Fundamenta Ornithologica (1765) ger han först en kort historik över den ornitologiska litteraturen och redogör sedan för vad ornitologin som forskningsfält ska syssla med under följande rubriker: Fåglarnas systematik, biotopval, flyttning, häckning, ägg och ruvning, omvårdnaden av ungarna och föda. Linné anger också hur en artbeskrivning av en fågel ska se ut och ger definitioner på vad som menas med släkten och ordningar. Vidare kommer han kort in på vilken nytta fåglarna gör i naturen och avslutar med vilken nytta vi människor kan av ha av dem.

Kartläggning av den svenska fågelfaunan

Bara ett par år efter att Linné studerat Rudbecks "Fogelbok" hade han ett manuskript över Sveriges fåglar färdigt. Manuskriptet som har titeln "Methodus avium Sveticarum" publicerades inte men fyllde en viktig funktion som ornitologisk anteckningsbok där nya arter och rön fördes in allt eftersom.

Linné blev 1746 klar med en svensk fauna innefattande alla djurgrupper. Han kallade den för Fauna Svecica och den blev snart oumbärlig för fältforskaren. Aldrig tidigare hade världen skådat en så sammanfattande och samtidigt komplett lokalfauna. Nu kanske inte Linné ska ges hela äran.

Antalet nya fågelarter som redovisas i de båda upplagorna av Fauna Svecica är inte fler än ett tjugotal. Linné är som tidigare nämnts mycket beroende av Rudbeck d.y. vad gäller artkunskapen. Dessutom hade han flera andra uppgiftslämnare att tacka för ett stort antal av arterna till sin fauna.

Det kraftiga uppsvinget för naturforskningen i Sverige ledde (tack vare Linné)  till att Linnés fauna snabbt blev föråldrad, en andra upplaga från 1761 hjälpte bara ett tag. Nya arter upptäcktes ständigt och en del felaktiga bestämningar avslöjades med tiden. Redan 1786 hade Samuel Ödmann skickat in ett förslag till Vetenskapsakademien på en omarbetning av Fauna Svecica men fått avslag. Ödmann uppger att boken har blivit svår att få tag på och att den kostar tre gånger så mycket som den är värd.

Linné fick många efterföljare som med Fauna Svecica i hand gav sig ut för att fortsätta kartläggandet av Sveriges fågelvärld. Här inspirerade han till den starka tradition av fältornitologi som gör att Sverige kan räkna sig som ett av världens främsta länder på detta område.

En tydlig och användbar fågelsystematik

Första upplagan av Systema Naturæ gav en översikt över naturens tre riken på 12 foliesidor. Fåglarna upptog inget stort utrymme utan fick plats på en tredjedels sida. Det är ju främst den botaniska systematiken som gjort Linné känd men även ornitologin drog stor nytta av hans arbete. Här gavs grunden för ett gemensamt vetenskapligt språk, ett enkelt sätt att namnge och beskriva de olika arterna. Utan denna grund hade det varit betydligt svårare för ornitologin att utvecklas vidare. Systema Naturæ kom ut i ständigt nya och utökade upplagor och Linné kom att förändra sitt fågelsystem under åren samtidigt som antalet släkten ökade avsevärt. Linné delade in fåglarna i sju ordningar (senare sex) och dessa i sin tur i ett antal släkten. Framförallt utgick han från näbbens och klornas utseende för att bestämma var en viss fågel skulle föras, en metod som tog hänsyn till alltför få karaktärer för att ge ett riktigt lyckat resultat. Trots det kom Linnés fågelsystem att i stor utsträckning bestå ända till slutet av 1800-talet.

Linnés sju ornitologiska ordningar efter Systema Naturæ ed. 10 1758 
Klass II. Aves (Fåglar)

1. Accipitres (Rovfåglar); rovfåglar, ugglor mm.
2. Picae (Spikar); hackspettar, papegojor, kråkfåglar mm.
3. Anseres (Simfåglar); andfåglar mm.
4. Grallae (Snäppor); flertalet vadare, struts mm.
5. Gallinae (Höns); hönsfåglar.
6. Passeres (Sparvar); tättingar utom kråkfåglar, duvor.

Ett ambitiöst program för flyttfågelforskning

Redan så tidigt som 1757 publicerade Linné avhandlingen Migrationes Avium (Om fåglarnas flyttning). Därmed hade svensk flyttfågelforskning fått en i internationellt perspektiv mycket gedigen start. Avhandlingen redovisar inte bara flyttvanor för en mycket stor del av Sveriges fåglar utan diskuterar även orsakerna och ändamålet med fåglarnas flyttningar. Framsynt var också Linnés förslag att man borde studera de flyttande fåglarna vid Spaniens och Italiens södra delar samt vid Istanbul. Dessa platser utgör nämligen de tre största stråkvägarna för flyttfåglar över Medelhavet.

Någon egentlig flyttfågelforskning som Linné hade skisserat kom dock inte till stånd. Endast spridda uppsatser publicerades under slutet av 1700-talet främst behandlande flyttfåglarnas ankomstider i samband med meteorologiska uppgifter. Syftet var att med hjälp av fåglarnas ankomsttider försöka förutsäga vädret och på så sätt kunna ge lantbruket råd. Värdet av sådana fenologiska undersökningar var mycket omtvistat, vilket även Linné själv påpekade.

Dessa mer fenologiskt inriktade flyttfågelstudier hade sina rötter i bondepraktikan och Linnés försök att ersätta denna med en mer vetenskaplig "Blomsterkalender". Intressant att notera är att Linné i början av 1750-talet annonserade i Lars Salvius Lärda tidningar till naturforskare runt om i landet om hjälp med rapporteringen av fenologiska uppgifter. Allt "till fäderneslandets nytta" förstås. Ett tidigt exempel på ett centralt initiativ till en landsomfattande vetenskaplig undersökning, något som senare kom att bli utmärkande för den svenska flyttfågelforskningen. Det skulle dröja till 1826 innan ett förnyat intresse för flyttfåglarna kunde skönjas och arvet från Linné kom på detta område först att blomma ut under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

---

Litteratur:
Insulander, Ragnar, "På Floras och Faunas förtjusande fält: P.G. Lindroth och ornitologin under 1700-talets andra hälft", Svenska Linnésällskapets Årsskrift 1994-95.
Insulander, Ragnar, "Svensk ornitologi under 1800-talet: En inledande översikt", D-uppsats vid inst. för idé- och lärdomshistoria i Uppsala 1995.