Bibeltro eller skapelsetro

Linné var en varmt religiös människa, men det betyder inte att han var ortodox i sin åskådning, dvs. att han följde kyrkans lära i alla stycken. Han var snarare en naturmänniska, han uppfattade naturen som Guds underverk, han såg skaparens storhet i djur och växter. För en person i hans samtid var det ännu naturligt att man trodde på skapelseberättelsen i Bibeln. Där omtalades hur jorden hade skapats och fått sitt utseende. Linné hade ingen anledning att betvivla denna berättelse, men han ville gärna komplettera den.

Om Gud hade skapat alla växter och djur på en gång, måste det ha funnits olika klimattyper samtidigt i paradiset, både tropiskt och arktiskt klimat. Därför antog han att paradiset låg på en ö söder om ekvatorn och på ön fanns ett högt berg; därav kunde man få olika klimattyper på samma gång. Så småningom växte ön och bildade kontinenter, på så sätt kunde djur och växter sprida sig över jorden. När syndafloden kom bröts ordningen, berg- och jordlager förändrade läge, stenar och djur spolades iväg långt från sin ursprungsort.

Samtidigt menade Linné att skapelseberättelsen inte riktigt berättade allting.

Alla förändringar kan inte ha uppstått enbart genom syndafloden. Och han skrev i sina anteckningar att jorden måste ha en längre historia än den som omtalas i Bibeln, men dessa idéer ville han inte framföra offentligt. Själva syndafallet tolkade han också på ett högst symboliskt sätt i sexuella termer, men det framförde han inte heller offentligt. I de medicinska föreläsningarna Diaeta naturalis (1733) låter han den förbjudna frukten motsvara Adams testiklar, ormen betecknar penis, och Bibelns uppgift att frukten var ljuvlig att äta tolkar han som själva samlaget.

Men visst tvivel kommer fram när han får se peloria. Läs vidare om Peloria.

---

Litteratur:

Tore Frängsmyr, Geologi och skapelsetro (1969).

Elis Malmeström, Carl von Linnés religiösa åskådning (1926).