Turessons björkallé
År 1940 planterade Göte Turesson en allé med björkar i Ultunas genetiska trädgård. Turesson var en professor som riktade in sig på hur ekologi och genetik hänger ihop, och allén är en elegant illustration av hans forskning. Björkarna kommer nämligen från olika platser i Sverige, men tillhör samma art och har vuxit upp tillsammans här i Uppsala. Trots det finns tydliga skillnader i när de fäller löven på hösten och hur stora de blir – skillnader som måste vara genetiska eftersom de haft samma uppväxtvillkor.
Från Abisko till Ystad
Professor Turessons björkar har stått kvar sedan de planterades och är alltså över 80 år gamla. De flesta kommer från orter i landets nordligare delar, såsom Åre, Luleå och Abisko. Du hittar dem längsmed norra kanten av det nya bostadsområdet i norra Bäcklösa, där de står i öst-västlig riktning.
På 1980-talet planterades 217 björkar till, från 27 olika platser i landet. Denna allé står i anslutning till den ursprungliga, men i nord-sydlig riktning precis väster om Dag Hammarskjölds väg. Här är träden planterade i ordning utifrån breddgrad. De sydligaste björkarna, som kommer från Ystad, står alltså i den södra änden av allén, medan de nordligaste från Kiruna står i den norra änden. Däremellan står björkar från bland annat Skellefteå, Orsa, Uppsala och Kinna.
När löven faller av
På hösten märks att det finns en variation i när löven på alléernas träd blir gula och faller av. Det beror på att beroende på varifrån de kommer är de genetiskt programmerade till att gå in i vintervila vid olika tidpunkter. Studier har visat att mörker är avgörande för när träd fäller sina löv; längre nätter signalerar att det börjar bli dags. Ju högre upp i landet vi kommer desto tidigare blir det vinter, så signalen för att gå in i vintervila triggas tidigare i träd från norr än i träd från söder. Nätterna behöver vara långa för att björkarna från Skåne ska börja tappa löven, medan de från Norrland blir höstfärgade betydligt tidigare. Det gör att de nordligaste björkarna i allén får en kortare växtsäsong än de sydliga, vilket antagligen är anledningen till att de även varierar i storlek. På fotografiet, taget den sista september år 2002, ser man att de mindre, nordligaste björkarna till vänster i bild redan fällt sina löv och att de sydligare björkarna till höger i bild fortfarande har gröna blad kvar.
Vilken björk?
Det finns tre olika björkarter i Sverige, men när vi säger björk i dagligt tal menar vi antingen vårtbjörk, Betula pendula, eller glasbjörk, Betula pubescens. Den tredje arten heter dvärgbjörk, Betula nana, och är en risartad buske snarare än ett träd.
De två alléerna består av glasbjörk. Artnamnet pubescens betyder hårig, vilket passar bra eftersom glasbjörkens unga skott brukar vara täckta av tunna små hår. Det är ett sätt att skilja den från vårtbjörken, som annars är väldigt lik till utseendet. Vårtbjörken har istället kala skott, ofta med små vårtliknande knottror. Dessutom har vårtbjörken ett mer hängande växtsätt, och glasbjörkens blad har en något rundare form.
Stort utbredningsområde
Glasbjörken finns i hela norra Europa och nästan hela vägen bort till Rysslands östkust. Här i Sverige är den precis som vårtbjörken vanlig i hela landet, men den dominerar framför allt i norr och på fuktig mark. Den är köldtålig och bildar trädgränsen i den skandinaviska fjällkedjan.
Hur länge har det funnits glasbjörkar här?
Glasbjörk var ett av de allra första träden att kolonisera Sverige. Björkskogar bredde ut sig där inlandsisen smälte för över 10 000 år sedan, och det är troligt att den kom till Uppsalatrakten när marken här blev isfri och började komma upp ovanför vattenytan. Marken just här i Bäcklösa kom upp på torra land för ungefär 3 000 år sedan.
Tumstockar, tak och medicin
Växter har olika strategier för att överleva och fortplanta sig. Medan eken satsar på att bli stabil och långlivad så har björken snarare riktat in sig på att växa snabbt och sprida massor av frön. Till skillnad från ek har björkens ved också ganska dålig motståndskraft mot både röta och insekter, och därför brukar virket inte användas till saker som ska stå utomhus. Däremot används det ofta till inomhusmöbler, plywoodskivor och verktyg. Faktum är att glasbjörk är nästan det enda träslaget man använder för att tillverka tumstockar.
Friluftsmänniskan vet förstås att nävern, björkens yttre bark, är svårslagen när det kommer till att göra upp eld, men den har också haft andra användningsområden genom historien. Ett sådant är att näver användes för att täta taken på stugor, lador och andra byggnader. Kanske inte helt brandsäkert, men effektivt för att hålla borta regn och rusk.
En annan del av björken som har varit betydelsefull är dess sav, det vill säga den vätska som trädet använder för att transportera socker och andra ämnen. På vintern lagras sockret i rötterna, men på våren behövs det för att ge energi till knopparna som snart ska bli löv. Därför stiger saven från rötterna upp i kronan på trädet under tidig vår, och det är då möjligt att tappa ut den från stammen. Att tappa björksav ingår inte i allemansrätten och det är inget man kan köpa i en vanlig mataffär nu för tiden, men på 1700- och 1800-talen brukade björksav både drickas och användas som medicin mot flera olika åkommor.
