Historien om Sibirisk nunneört

Corydalis nobilis, sibirisk nunneört Linnés Hammarby Uppsala universitetLinné önskade sig ivrigt att få frö av löjtnantshjärta Lamprocapnos spectabilis så att den kunde odlas i svenska trädgårdar. Han hade aldrig sett arten levande, utan beskrev den från ett herbarieark. När hans student Eric Laxmann fick tillfälle att resa till Sibirien bad Linné honom i ett brev 1764 att samla frön av "Fumaria spectabilis", som löjtnantshjärta hette på den tiden. Laxman skrev tillbaka från Sibirien 1765: "Fumaria spectabilis är en ansenlig wäxt som trifwes i dalarna omkring Kolywanska Silfwerhyddan. Fumaria bulbosa med blekgula blomster, fant jag på det högsta med snö betäckta berget sinisopka".

Troligen var den blekgula "Fumaria bulbosa" som Laxman skrev om i brevet just sibirisk nunneört, och därmed bör det ha varit han som skickade frön till Linné. Den 22 april 1765 skrev Linné till sin vän Abraham Bäck: "idag fick jag frön af Fumaria spectabilis från yttersta sibirien; gå de fort, tror jag mig kunna skaffa M.Br. [min broder] en prydnad för sin trägård". Linné sådde fröna i den västra mullbänken på Hammarby, och skrev än en gång förväntansfullt till Bäck den 23 juli samma år: "Fumaria spectabilis, som aldrig warit i Europa, hwars frö jag fick från Camtschacca i wåras, har nu ett stånd nyss upkommit af frön; flere wänta wij; hon moste tola wåra wintrar, då hon wähl blifver i Sverige den allmännaste för sine skiöne blommor".

Linné var övertygad om att han sått löjtnantshjärta. När växten blommade måste han ha blivit förvånad. Blomman hos sibirisk nunneört är mycket olika den hos löjtnantshjärta. Fröna hos dessa två arter är emellertid mycket lika, och kanske hade Laxman förväxlat dem. Linné tycks inte ha blivit alltför besviken trots allt, om man får tro ett opublicerat manuskript där han berättade om sin jakt på löjtnantshjärta.

”En så prydande wäxt för trägårdarne [löjtnantshjärta] har jag sökt med alla krafter att ärnå förgiäfwes men i dess ställe och med dess namn, fast förgiäfwes sände mig ab extrema Sibiria [...] frön, dem jag sådde 1765 och som bar blomma uti mitt praedio [gods], då jag vähl där af icke fick fumariam spectabilem, men en annor hehl ny och specieux och för wåra trägårdar [...] och som denne tohl wåra wintrar, bär ömnogt frön, och är så prydesam, blifwer hon ofelbar innan kort en af de allmännaste i Europaeiske trägårdar".

Som Linné förutspådde blev sibirisk nunneört en omtyckt växt. Den spred sig själv med hjälp av myror och togs upp som medlem av den svenska floran redan 27 år efter införseln i Sverige. Linnés sådd av sibirisk nunneört på Hammarby var den första i Sverige, och den västra mullbänken utgör därmed artens spridningscentrum i landet. Sibirisk nunneört har även spridits av människor från gård till gård och finns idag i många parker och herrgårdar, särskilt i Uppland, och växer dessutom ymnigt i Uppsala stad.

Utbredningen av sibirisk nunneört i Hammarby längs husgrunderna gör att man skulle kunna tro att arten spridit sig direkt från mullbänkarna till husgrunden, men det tycks inte ha varit så. Den tidigaste iakttagelsen vi känner till av arten gjordes av Svenska Trädgårdsföreningen 1834 i parken, Linnés övervuxna trädgård. Magnus Martin af Pontin beskrev parken i Hammarby i sin rapport från besöket: "Det höga gräset var genomflätat af den vackra fumaria nobilis i blomma, som här förekom alldeles vild".

Sibirisk nunneört började växa vid husgrunden först kring år 1900, enligt Rutger Sernander, och fanns innan dess i ett område norr om huvudbyggnaden upp mot Hortus Sibiricus. Mätningar av frekvens och utbredning under 1930, 1935 och 1941 visade att antalet individer ökade kraftigt till 1935, men sedan minskade något. Arten kan alltså ha flyttats av Linné från mullbänken ner till blomsterträdgården, där den sedan blev förvildad och till sist försvann helt när trädgården växte igen och blev park. Möjligen odlade han också arten i Hortus Sibiricus. Från något av dessa områden spreds arten vidare till husgrunderna, där den nådde sin standardspridning under 1930-talet och står än idag.

Löjtnantshjärta i levande skick fick Linné aldrig se. Arten fördes troligen inte in i Sverige förrän på 1800-talet. När Rutger Sernander rekonstruerade rabatterna framför huvudbyggnaden planterade han även in löjtnantshjärta, trots att den aldrig funnits där. Troligen gjorde han det eftersom Linné planerat att ha den framför sitt boningshus och var så brännande nära att få se den levande. Den inplanterade löjtnantshjärta trivdes aldrig riktigt i den solexponerade rabatten, och flyttades senare ner till Upplandsträdgården.

Foto: Stephen Manktelow